Munken lär vara en seglivad myt vad jag har hört från specialister på tidig musik, vilket jag studerat ganska ingående.
B är inte samma sak som H!
Tonen B finns ju också på gammal hederlig svenska och B är ingenting annat än ett SÄNKT H - som i Tchaikovskys b-moll konsert eller Chopins b-moll scherzo. Som jag skrev tidigare så har man alltid sagt H i hela europa, utom i England och Flamländerna - möjligen sedan Pytagoras tid?
Dock vet jag att det finns en brytning mellan en klassisk musiker och en pop/jazz musiker. Jag vill hävda att det är sedan amerikanska böcker med ackordanalys (typ Realbook) har kommit till sverige som vi först börjat fundera på saken. Dock anser jag att det ställer till problem om vi har två system som krockar. Hur är det nu med b-moll konserten. Går den i H eller Bess- moll? Därför anser jag att tonernas namn bör vara H och Bess, så är man alltid tydlig och det blir inga diskussioner.
Jag är dock fullt medveten om att Bess egentligen är fel att säga och att jag och säkert ingen annan som nämner konserten, någonsin kommer att säga Tchaikovskys bess-moll konsert.
Som pianolärare märker jag av den förvirring som denna kan ge med gämna mellanrum. Vissa musiklärare säger B om H och andra B och Bess och i mitten av denna förvirring står ju eleverna som ett frågetecken.
Därav (återigen) lägger jag i varje fall min röst på H och Bess, så är man alltid tydlig och får inga elever som ser ut som frågetecken...
EDIT. Att utbilda sig till flöjtpedagog är faktiskt inte så ovanligt. De toppar nog listan över blåsinstrument. Dock tror jag inte jag har träffat någon manlig som utbildat sig till detta, så en könskvotering kanske skulle vara på sin plats