fisk wrote:Frågan är kanske snarare varför det är så känsligt när någon kritiserar t.ex. Sverige men varför det är så "OK" när man kritiserar USA.
Nej, fisk, det är inte frågan. Det tror jag att du vet mycket väl.
Nivån på den nationella identitet vi har i Sverige är inte ens i närheten av den i USA. Jag ser mig inte som svensk i annat än obetydliga biologiska faktorer, det tror jag stämmer in på de flesta svenskar. Vi har inget mystiskt obrytbart band till våra förfäder, vi förvaltar inget nationellt arv och vi känner inga förpliktelser gentemot ett så difust koncept som "Sverige".
I USA är det annorlunda. Där florerar irrationella (men politiskt viktiga) begrepp som patriotism, lojalitet och nationell stolthet. Inte bara i de lägre klasserna, utan alla från den styrande eliten till den annars oberäkneliga pöbeln sträcker på sig lite extra om du börjar nynna på nationalsången. Förstärkt med en massiv religiös samhörighet ger detta oss en folksjäl som saknar motstycke i västvärlden och knappast kan jämföras med något vi hittar i Sverige. Vår stundom hätska politiska debatt bleknar i jämförelse med den svavelosande demagogi som kan bryta ut i det stora landet i väst om någon politiker misstänks brista i sin aktning för fosterlandet. Att över huvud taget ifrågasätta chauvinismens ubikvitet skulle vara politiskt självmord.
Därför förefaller det inte särskilt verklighetsförankrat med frågor som "Och här i Sverige har en sådan utmärkt kultur att vi mycket väl kan rikta sådan kritik menar du?". Svaret är i Sverige likställer vi inte oss med andra svenskar, allra minst de styrande. Vi är självständiga på ett sätt som är främmande amerikanerna och vi anser inte att det finns någon anledning till att en enskild medborgare ska stå till svars för vad kollektivet gör.
Vidare tycker jag att hela din fråga bygger på en falsk föreställning. Jag håller inte med om att det är känsligt med kritik av Sverige, tvärtom har vi en väldigt självkritisk kultur. Om du skulle peka ut ett uppenbart missförhållande för en svensk tror jag inte att han sätter till motvärn, medan en någorlunda politiskt medveten amerikan säkerligen skulle försvara det till sista blodsdroppen. Kan du verkligen säga att svenskar över lag försvarar svensk politik? Vi har ett väldigt politikerfientligt klimat, vilket förmodligen till viss del stammar ur okunnighet, men även visar på en distansering från föreställningen om folket som ett kollektiv. Politiker ses i Sverige som ett nödvändigt ont, i USA kan en presidentkandidat hälsas som Jesus återkommen.
Ur rent kulturella aspekter måste jag säga att jag är övertygad om att Sverige är väldigt självkritiskt. T.ex. är "osvensk" ett positivt ord som syftar på något som bryter mot de stela och känslokalla svenska normerna. Vi hör ideligen folk lamentera om hur tråkiga svenskar är, men när hörde du senaste någon förhärliga vårt tråkiga arv?
Jag är medveten om att vi har en tendens att uppfatta främst det vi inte tycker om (jag anser att den svenska självkritiken har gått för långt och har blivit ovetenskaplig sekterism), men jag tror inte att det finns särskilt många självgoda svenskar, åtminstone inte av min generation.
Baserat på detta menar jag att "men i Sverige.."-kortet inte kan spelas med framgång. Om du som replik till USA-kritik, hur missriktad den än må vara, säger att det minsann inte är så bra ställt på hemmaplan så är chansen stor att du får en ryckning på axlarna till svars. Detta tycker jag är helt i sin ordning. Det visar på att vi i Sverige är sekulariserade och självständiga och att vi inte faller för den
förrädiska mentaliteten att man själv måste ha skrivit en bok innan man kan uttala sig om någon annans.
IMHO, då förstås.
