Han växer på en, som jag upplever det. Han har varit bättre för varje gång jag sett honom faktiskt, förra året var riktigt bra enligt mig. Men om man uppskattar att stå med tändaren i handen och sjunga med exakt i alla hits som man kan exakt så är ju Dylan en självklar besvikelse live.
lillis wrote:Han växer på en, som jag upplever det. Han har varit bättre för varje gång jag sett honom faktiskt, förra året var riktigt bra enligt mig. Men om man uppskattar att stå med tändaren i handen och sjunga med exakt i alla hits som man kan exakt så är ju Dylan en självklar besvikelse live.
Brukar han stå totalt gömd bakom en synth(!) hela konserten och mumla något helt ohörbart?
Mer eller mindre, av allt jag sett. Det var självklart inte så förr i tiden, men nu är nu. Han är väl trött på att synas och bevisa saker, eller så är han bara döende.
Jag vet inte om jag sa det men Sonata går runt hela tiden hemma . Ibland sätter jag på Loke Nyberg eller Albin Baltasar Lundmark - men de artisterna går inte att ha bara som bakgrundsmusik - då deras texter är för viktiga. Sonata har också underbara texter - men melodierna är avslappnande om man struntar i texterna - vilket gör dem perfekta för alla tillfällen.
Lyssnar även på Björn Rosenström och Magnus Uggla och sällsynt likartad svensk musik med sköna texter (typ 250 kg kärlek Tåström och sådant).
Men jag är ingen textbög utan gillar Power Metal och Synth och många andra genrer - men dessa går mer sällan - men jag är desto mer tacksam när jag spelar dem. Funk och soul och disco är musik man lyssnar på inte för texternas skull alls - utan för rytmerna.
Mozart är fin musik.
