Den Ultimata Datorn

Kommentera och läs våra kolumner. Endast skribenter kan skapa nya trådar här.
User avatar
IcePic
Hedersbit
Posts: 6061
Joined: 2002-03-08 16:09:38

Den Ultimata Datorn

Post by IcePic »

Den Ultimata Datorn

Den Ultimata Datorn Kapitel 1, i vilken Hackingens Daemon uppenbarar sig
=================================================

En gång i tiden i en liten by i Normalia bodde Nisse H. Acker.

Han var väldigt olycklig, för han hade ingen att prata med på sitt sätt och dela sina intressen med. Alla andra i Normalia brydde sig väldigt lite om Nisses intressen. Alltmedan han växte upp tittade alla snett på honom och sa att han aldrig skulle åstadkomma något, och aldrig skulle kunna klättra över bergen som omringade Normalia till landen bortom.

Nisse. H. Acker längtade efter att få se vad som fanns bortom de höga topparna, vad som var utanför gränserna och vad som ännu fanns att upptäcka. En dag slumrade han in framför skärmen och gränsen mellan verklighet och dröm flöt bort. Då uppenbarade sig en vision.

-"Var inte rädd" sa daemonen. "Jag är din vän."

-"Vem är du?" frågade Nisse, helt klarvaken.

-"Jag är Hackingens Daemon. Jag har kommit för att visa dig världen bortom".

-"Vad är Hacking?" undrade Nisse.

-"Hacking är det skapande som driver datorerna framåt. Har du inte sökt efter datorns innersta väsen hela livet?" frågade daemonen, sträckte sig mot Nisse med trollspöt och lät det röra vid
hans panna. Trollspöt gav honom en syn och en kontakt han aldrig varit med om förut.

-"Detta är precis det jag sökt hela livet!" utbrast Nisse och fortsatte: "hur kan jag nå denna
värld, och hacka kod som den jag såg i synen?"

-"Vägen är hård och svår, fylld med faror och distraktioner. Du måste ta dig över Motståndets Berg till Hackarnas Värld"

-"Men de bergen går inte att bestiga?"

-"För en Sann Hacker är inget omöjligt. Men det du har sett är enbart en del. Det finns mer."
daemonens spö rörde vid honom igen och han fick en ännu mäktigare upplevelse. Sanna Hackers som skrev demos som fick honom att tappa andan.

-"Jag vill bli en Sann Hacker mer än nåt annat, och skriva Det Perfekta Demot!"

Daemonen sa: "Jag visste att jag valt rätt person, men underskatta inte farorna på din väg till Hackarnas Land. För att nå ditt mål måste du nämligen komma till Elitens Höga Torn där Den Ultimata Datorn finns."

-"Jag bryr mig inte om farorna," sa Nisse, "sålänge jag får skapa Det Perfekta Demot, för det är vad jag mest av allt önskar i hela världen."

-"Ok då, tag då denna sköld kallad ÖgonGlimten. Om du polerar den så den alltid glimmar så kan den rädda dig från en del av farorna."

-"Men hur ska jag veta vilken väg jag ska ta?" ropade Nisse H. Acker för han såg att daemonen började försvinna ut i tomma intet.

-"En Sann Hacker vet alltid vägen..." och daemonen tonade bort mot bakgrunden mer och mer. "Må kompilatorn vara med dig..." och med de orden försvann daemonen.

Nisse H.Acker vaknade upp och insåg att natten kommit, solen gått ner över Motståndets berg och mörkret lagt sig i Normalia. Var det sant eller inte? Men han såg skölden som låg vid hans fötter, ren och fin. Imorgon bitti skulle han lämna Normalia och ge sig till Hackarnas Värld för att finna Den Ultimata Datorn.

Den Ultimata Datorn Kapitel 2, i vilken Nisse påbörjar sin resa
===========================================

På morgonen vaknade Nisse klarvaken, berättade för sin familj och sina vänner att han skulle ge sig över Motståndets berg till världen bortom. Trots envist kämpande lyckades de inte övertala Nisse om att han skulle vända tillbaka och stanna i Normalia resten av sitt liv. De gick efter honom ett tag, men allteftersom föll de efter och till slut syntes ingen av dem längre. Ingen av dem skulle åt hans håll, de sökte sig hellre till städerna Välfärd, Framgång, Respektabel och Lyx. Nisse marscherade i rask takt på vägen mot bergen. I början var det en bred väg han gått på, men nu blev det en smal stig genom Dumhetens Skog, som omgärdade hela landet och skyddade folket från att nås av vindarna från Hackarnas Värld. Stigen var vildvuxen och buskarna inkräktade mer och mer på stigen ju längre han kom in i skogen. Innan det helt vuxit igen var det natt igen, och Nisse fann en stor fin glänta där han kunde övernatta, men innan han hunnit slå läger dök en fet välmående man upp som tittade nyfiket på Nisse.

-"God eftermiddag," sa mannen, "mitt namn är Sel Jaren. Får man fråga vart du är på väg?"

-"Mitt namn är Nisse H.Acker och jag är på väg till Hackarnas Värld bortom Motståndets Berg för att skriva Det Perfekta Demot, för det är vad jag velat hela livet."

-"Så passande, för det är precis vad jag kan ordna åt dig. Min maskin tar dig över bergen till Hackarnas Värld på nolltid, och Det Perfekta Demot kan du fixa i min VisualDemoCreator2000!"

-"Daemonen sa att jag skulle söka upp 'Den Ultimata Datorn'", sa Nisse tveksamt.

-"Bah, det gamla skräpet är det ingen som bryr sig om idag. Här, jag ska visa dig!" sa mannen
och började sedan springa runt sin maskin och dra fram en massa färgglada broschyrer.

Samtidigt upptäckte Nisse en passagerare som föll mumlande ut ur maskinen, skadad med trasiga kläder, och ett hår som vitnat på tok för tidigt. Nisse rusade fram till passageraren för att kunna höra vad han sa.

-"Lita inte på 'Sel Jaren', och inte heller hans bröder 'Kons Ultén' och 'Mark Nats Föring'! De kommer flyga över bergen som de lovat, men de kommer aldrig finna Hackarnas Värld och cirkla runt runt över bergen tills dina pengar och ditt liv är till ända!"
Han fortsätta med sitt sista andetag: "Det finns ingen enkel väg, du måste gå själv..." och tystnade sedan. Nisse såg att han var död och bad att GarbageCollectorn i himlen skulle visa honom nåd. Därefter sprang han vidare genom skogen innan Sel Jaren fick fatt på honom.

Kort därefter tunnades träden ut och han anade foten av Motståndets berg. När han stannade till för att spänna åt sin utrustning hörde han något som lät som en tågvissla. Han gick framåt och fann till sin förvåning en stor skylt som proklamerade:
"Turbo-Pro-Competition-Expressen - Direkttunnel till Elitens Höga Torn för Sanna Hackers". Bakom skylten fanns räls och ett stort kraftfullt lok med en liten vagn bakom.

Hade det inte varit för hans möte med passageraren precis innan hade han köpt en biljett till tåget med en gång, men nu avvaktade han och åsåg det som fortsigick istället. Med ett öronbedövande dån tjöt tågvisslan än en gång, och sen slammrade det mäktiga loket igång. Pistonger pressade framåt, hjul började vridas om och hela tåget började så sakteliga komma till liv och rörde sig in mot den kolsvarta tunnelöppningen. Tåget hade knappt börjat röra på sig förrän bromsarna slog i och det imponerande loket bromsade in lika hårt som det pressat framåt alldeles nyss. Alla passagerare, kolskyfflaren och tågföraren klev av det stoppade tåget och plockade upp rälsen de precis lämnat och bar med enorm möda fram en räls i taget tills de lagt ut ännu ett par meter framför tåget. Sen klev alla på, tåget stånkade sig ett par meter till och hela proceduren upprepades ännu en gång. Nisse såg dem ta sig in i tunneln och förvånades över deras iver och uthållighet. Det må vara en fin järnväg de har, men om de ska ta sig genom berget i den takten kommer det ta åratal för dem att komma fram till kanten av Hackarnas Värld, för att inte tala om nå Elitens Höga Torn. Medan han började sin klättring uppför berget hördes fortfarande ånglokets mäktiga frustande ur tunnelöppningen...

Den Ultimata Datorn Kapitel 3 i vilken Nisse finner Nöjsamhetens Samling.
=====================================================

Stigen var brant, och vid dagens slut hade han kommit in i ett område med tjock dimma. Orolig för att halka och slå sig i dimman valde han att ta det lugnt tills dimman lättat. När hans egen andning lugnat ner sig hörde han röster i närheten. Han kände sig fram steg för steg och fann en upplyst grottöppning. Inne i grottan fanns fullt med folk, glada människor i alla åldrar som pratade och spelade med varandra. Så fort de upptäckte Nisse bjöd de in honom, gav honom en stol att sitta på, bjöd på en drink och fortsatte sen att prata och spela. Efter en stund var en yngling klar med sitt spelande och kom fram till Nisse och frågade artigt vart han var på väg.

-"Jag ska tilll Hackarnas Värld och skapa Det Perfekta Demot" sa Nisse, "för det är allt jag nånsin har velat!"

-"Men det här ÄR ju typ hackarnas värld!" sa ynglingen förvånat.

-"Nja, inte riktigt" sa en man i närheten som hört konversationen, "men det är nära nog. Egentligen är det här Nöjsamhetens Samling. Vi har hört talas om Hackarnas Värld, men det verkar så jobbigt att behöva klättra över de jobbiga bergen att vi har valt att stanna här. Vi har allt vi behöver, våra datorer duger och våra program är ok. De tre där bak var i Hackarnas Värld förut, du kan prata med dem om du vill. De kom tillbaka hit för ett tag sen och valde att inte ta sig över berget igen. Det är mycket enklare att komma över berget hitåt än åt andra hållet ser du. Förresten, mitt namn är Latifar Minodor Ask, men alla kallar mig
Lat M. Ask."

Samlingen var så trivsam att Nisse bestämde sig för att övernatta där, men dagen efter insåg han att han druckit så mycket kvällen innan att han sovit bort mestadelen av dagen så det var ingen riktig ide att fortsätta sin promenad, utan han satte sig och spelade med Samlingen tills natten kom. Men nästa dag var det likadant igen, och dagen efter likaså. Ibland hade nån sorts känsla av att han borde ta sig nånstans, men såfort han koncentrerade sig så dök nån upp och bjöd på mer drinkar och trivsamhet så han distraherades än en gång. Men en dag när han skulle starta upp ett spel dök ett intro upp från gruppen som crackat det, och introt var skönt att beskåda. Nisse väcktes ur sin dåsighet och utbrast: "Det är ju ett demo! Även om det bara är ett litet intro så innehåller det underbara algoritmer, underbar chipmusik och scrolltexter!"

-"Bah," sa Lat M. Ask, "det där brukar vi skita i, det är bara att klicka bort så startar spelet".

Utan att ens bry sig om att kommentera det tog Nisse sin packning och stegade resolut ut ur grottan. De andra såg efter honom och när han gått var tystnaden total. Det tog lång tid innan någon sa något alls. Sedan pratade de dubbelt så högt, sjöng ännu ljudligare och skålade mera med varandra för att försöka övertyga sig själva om att de faktiskt var lyckliga.

Den Ultimata Datorn Kapitel 4, i vilken Nisse träffar en resande från Hackarnas Värld.
==================================================================

Nisse H. Acker var försvagad av drinkarna han fått i sig, av de sena nätterna han tanklöst spelat sig igenom och klättringen var svårare än nånsin. Till slut var det så tungt att han var tvungen att släppa ifrån sig delar av sin utrustning, en efter en för att orka framåt. När sedan kvällen kom och han lutade sig mot en avsats kunde han se dimman nedanför, och hans saker utströdda längst den slingrande bergsvägen. Än längre ner syntes Dumhetens Skog och bortom den landet Normalia. Det var kallt eftersom Motståndets berg skymde solljuset och Nisse tänkte på hur lätt det vore att gå samma väg tillbaka, plocka upp sina prylar och falla in i livet i Normalia.

Medan han reflekterade över vägen tillbaka rasade det ner stenar mot honom på den branta bergssidan. Han hade nätt och jämnt tid att hoppa undan ett par farligt stora stenar som rasade nedåt. Stenarna kom från en ryttare på väg ner mot honom, hästens hovar rev upp lavinliknande stenras vartän den red fram.

-"Ursäkta, du borde se upp mera, du kan råka skada andra resenärer på stigen." sa Nisse.

-"Det har de säkert förtjänat." sa den lille mannen från sin höga häst. "Jag är Dissad. Mitt namn är alltså Dissad. Vem är du?"

-"Mitt namn är iallafall Nisse H. Acker, jag är på väg till Hackarnas Värld, för att skapa Det Perfekta Demot, för det är vad jag önskat hela mitt liv."

-"Då är du en idiot, enbart idioter vill dit" fräste Dissad.

-"Hurså, vad är det för fel med att vilja dit?" frågade Nisse.

-"Vad för fel? Allt är fel där. De som är där är antingen dumma eller galna. De kom inte ens ut och mötte mig när jag dök upp. Kan du tänka dig? Till att börja med låtsades de inte ens som om jag fanns förrän jag klev ner från min höga häst, och när de väl pratade med mig kunde jag inte begripa vad de sa. Och deras sätt sen, helt otroligt."

-"Tja, det är trots allt ett annat land, du kanske skulle kollat hur deras traditioner var och lärt dig deras språk först..."

-"Dumheter!" avbröt Dissad. "De försöker hålla saker hemliga för mig och skrattar åt mig bakom min rygg. De kan ha sina sketna hemligheter för sig själva, jag vill inte ha med dem att göra något mer. De var emot mig hela tiden, ser du. Kan du ens föreställa dig att de inte tackade mig för att jag kommit till Hackarnas Värld trots allt jag försökte lära dem?"

Mållös över den behandling han fått sporrade Dissad sin häst vidare och försvann neråt på stigen. Det var definitivt den mest frustrerade människa Nisse mött, men han kände sig lite stärkt av mötet ändå. Att ogilla den personen tydde nog på att Hackarnas Värld var dit han ville. Med nya krafter stegade han vidare och lagom till kvällen hade han nått så långt att han borde kunna nå toppen till morgondagen. Full av förhoppning att få se Hackarnas Värld nästa dag slog han läger och rullade ihop sig och somnade.

Den Ultimata Datorn Kapitel 5, i vilken Nisse når Hackarnas Värld.
==============================================

Nästa morgon gick han upp med tuppen, och satte av mot den lockande toppen i gryningen. Han var glad att se att inte fler buttra personer som Dissad dök upp från Hackarnas Värld, vilket borde tyda på att de är sällsynta där. Blotta tanken gav honom extra skjuts och han höjde än en gång farten uppför bergets sida. Fram tills nu hade han rest helt ensam, men nu började han passera andra som var på väg åt samma håll. Det var väldigt trevligt att träffa andra som hade liknande mål som honom, och som pratade på hans vis, och då han nådde toppen hade han funnit flera vänner. De närmaste av de nya vännerna var Trajal N. Error och SlugSture. Trajal var en långsam klättrare som på något vis lyckades pricka alla hinder med en osviklig förmåga. Varje gång kastade han sig på hindret på nya vis, tills han äntligen kom förbi det. Hans hud var tjock och hård, och det såg ut som om de svåraste stötar bara skulle rinna av honom. Han fortsatte med samma envisa övertygelse mot nästa hinder och nästa och nästa...

Den andre, SlugSture hade inte alls samma stil. Han verkade göra allt för att undvika det Trajal råkade ut för, och kunde stå stilla väldigt länge och klura på hur han skulle undvika hindret. Sen ibland kom han på nåt genialt och zoomade förbi hindret på ett par sekunder som skulle tagit Trajal flera minuter att komma runt, men sen stod han lika länge igen, för att vila och för att fundera på att ta sig förbi nästa hinder. Båda två kom visserligen framåt, men så långsamt att Nisse till slut lämnade dem långt bakom sig.

En kort tid senare nådde Nisse toppen och fick äntligen lön för all möda. På andra sidan började Hackarnas Värld. En grön grässluttning ledde ner till vackra kullar och ett landskap så vackert som Nisse aldrig sett. Hackarnas Värld.

Det var ett landskap av bäckar och floder, dalar och höjder genom vilka vägar korsade hit och dit, med små stugor vid sidan och långt bort i fjärran, ytterligare en topp för långt bort för att kunna ses tydligt, men dess gyllene skimmer gick inte att ta miste på.

Med glada rop sprang de andra lyckliga vandrarna ner för grässlänten. Varje newbie-hacker som kommit över berget trodde sig snart nå Elitens Höga Torn, bara de tog sig genom det inbjudande Hackarnas Värld lite fort.

Med viss tvekan följde Nisse dem ner, för så starkt sken solen i Hackarnas Värld att den bländade varje newbie, och det kunde hindra dem från att se farorna ty sådana fanns det många av, även i Hackarnas Värld.

Nisse hörde till sin förvåning hjärtskärande skrik från dem i täten, som gått från glädjerop till skrik av ilska. När han skylde sina ögon kunde han ana hur marken längre fram var mjuk och svekfull, som kvicksand. Till hans besvikelse fick han se otursförföljda newbies som sögs ner, och andra som kommit till deras hjälp försvinna med dem.

När han såg den ljusblå smet som kom ur offrens mun och näsa insåg han att de fastnat i Vishal ABCick-träsket. För dem fanns ingen hjälp. Med en sista blick svängde han mot det steniga och karga landskapet som gick runt det område som först verkat så fast, jämnt och lockande, men som senare svekfullt svalde dem som kommit för nära.

Den Ultimata Datorn Kapitel 6, i vilken Nisse går in i Oerfarenhetens Djungel.
=========================================================

Nisse fann efter ett tag att det lite mer steniga och karga landskapet var fast för att det fanns en stor mängd mäktiga träd vars rötter spreds sig genom marken, vilket gjorde den stabil om än lite svårare att gå på. Han lärde sig att dessa träd hade vuxit i Hackarnas Värld sen urminnes tider, och de var Viemes, Biesdi och en massa namn som slutade på niks men som han inte kom ihåg riktigt.

Nisse reste ett bara en kort stund över detta landskap innan han möttes av en djungel, tät som en vägg. Denna Oerfarenhetes Djungel syntes aldrig från bergen, men tydligen sträckte den sig runt hela Hackarnas Värld, så det fanns inget val annat än att försöka ta sig igenom den. Nisse pressade sig modigt igenom undervegetationen, men det var så snårigt och så mycket fallgropar att han har svårt att komma nånvart alls.

Vid ett tillfälle då han stannade upp för att hämta andan hörde han ett rop på hjälp i fjärran. Han forcerade buskaget och rusade mot ropet och han kom fram till en flod som rann genom djungeln och den rann rakt emot Vishal ABCick-träsket. Floden slingrade sig genom växtligheten och den kolsvarta vätskan forsade fram hårt. Nisse insåg att det var De Felaktiga Förväntningarnas Flod. Nisse såg till sin förskräckelse att en newbie fallit in i floden och sögs bort i hög fart.

De stackars ropen från newbien fick Nisse att reagera blixtsnabbt och han sprang längst med floden, men insåg att han inte kunde komma ikapp. Allt elände som hans medresenärer råkat ut för tryckte honom, och hans humör föll av tanken på de som gått under.

Han blev väldigt överraskad när han kom runt en krök på floden och fick se en grupp newbies som lyckats rädda stackaren ur floden. När han kom närmare såg han en bunt papper vid flodbädden och insåg att de hade knutit dem och bildat ett rep för att kunna dra upp personen. Han fann att dessa papper som kunde rädda dig från De Felaktiga Förväntningarnas Flod hette Mansidor.

Nisse anslöt sig till gruppen och de fortsatte vidare i samlad grupp genom djungeln. De kom överens om att inte försöka vada genom floden, och efter en stunds promenerande fann de en bro över, märkt med texten: "Den Förutsättningslösa Förvissningens Bro". Gladeligen gick de över på den, i förhoppning om att deras problem borde vara över nu när som helst.

Tyvärr var de inte ute ur djungeln ännu. Istället vart det tjockare och tätare ju längre in de kom, och stigen var svårare och svårare att hålla reda på. Den tjocka vegetationen höll bort nästan allt solljus och det var sällan som en solstråle fann sin väg ner till dem för att lysa upp deras väg. Det var i denna miljö gruppen till slut var tvugna att bestämma sig för att slå läger.

Den Ultimata Datorn Kapitel 7, i vilken Nisse finns Oerfarenhetsdjungelns invånare.
=====================================================================

Nästa dag fann Nisse något han inte lagt märke till tidigare, här och där fann han spår av något som passerat, något som såg ut att vara gjort av ett stort monster som klivit runt i djungeln och lämnat ett spår av upprivna rötter och lianer efter sig. Han varnade övriga gruppen om det och föreslog att de skulle vara noga med att hålla ihop, men det var lönlöst. Ju längre dagen gick desto fler lämnade gruppen. Antingen var de otåliga över gruppens tempo eller så orkade de inte längre fortsätta alls och föll ihop vid sidan av stigen. Då och då försökte Nisse liva upp dem och hjälpa dem tillbaka, men till hans stora förvåning upptäckte han att så fort de vände om för att gå tillbaka försvann de nästan omedelbart. Han tänkte att om vägen in till Hackarnas Värld var lika enkel som vägen ut skulle han varit långt gladare.

Vid eftermiddagen hade till slut alla lämnat honom och han var än en gång själv på stigen. Då och då hann han ikapp någon av dem som rusat i förväg, men det verkade som om de antingen fallit offer för djungelns faror eller så hade de kollapsat av deras vårdslösa förbrukning av sin tillgängliga energi. Ett flertal av dem fann han krossade och blödande och Nisse undrade vilket monster som kunde orsaka sådana skador. Han höll sig på sin vakt hela tiden, men det var svårt att se något alls i den täta djungeln. Det var märkligt att han inte sett något av allt detta då han först blickade ut över landskapet i Hackarnas Värld. Inte den minsta glimt av den djungel som nu helt omslukat honom.

Hans tankar avbröts av ett ljud som lät som hundratals elefanter som rusar fram, och träden längre bort klövs i bitar. Fort höjde han ÖgonGlimtens sköld och stirrade in i den ångande djungeln.

En kall skugga föll över honom då han inte kunde se orsaken till kalabaliken nyss. Saken verkade osynlig, och alltefter ljuden kom närmare krävdes det hela hans samlade mod för att bara klara av att stå kvar och se vad som komma skulle. Till hans förvåning var det inte ett stort monster, det var en hord av många små. Anledningen till att de var så svåra att se var att deras form och färg liknande omgivningen väldigt mycket. Dock kunde han se dem nu, små äckliga varelser som liknade vårtsvin fast tyngre och med fasansfulla spikar som stack ut från deras kompakta kroppar.

Medans de närmade sig såg Nisse en av de newbies som tidigare rusat i förväg liggandes vid sidan av stigen för att vila upp sig. Medans han såg på reste sig newbien upp för att fortsätta sin vandring, helt omedveten om monstrena och klev ut på stigen. Nisse ropade för att varna honom men monstrena hade redan sett sitt nya byte. Newbien sprang så fort han kunde, men de styrde mot honom med glittrande ögon och vråkte sig över honom utan nåd. De vred enkelt skölden ur hans händer och tryckte ner honom på marken och krossade honom.

När Nisse insåg att skölden inte fungerade som skydd försvann allt hopp. Hans rädsla tog överhanden och han hade flytt hals över huvud om inte ett under hade skett. I fjärran hördes gyllene trumpeter och rösten av Hackingens Daemon hördes:

-"Stanna! Spring inte. Bestarna du ser kallas Slarvfel. De dras till plötsliga okoncentrerade handlingar. Om du går fram långsamt med eftertanke kommer de inte störa dig."

Trots denna försäkran var det med enorm tvekan Nisse vågade passera dessa monster. Deras blick svepte över djungeln efter flera newbies att ge sig på.

-"Men vad händer om jag råkar komma åt deras taggar, de är väldigt nära stigen och de är svåra att se i undervegetationen?" undrade Nisse.

Daemonen svarade lugnt: "Om du går försiktigt fram kommer det inte att hända dig något, men om det gör dig gladare kan du få en flaska med magisk dryck som kallas 'Syntax Checker' som omedelbart botar skador du fått av Slarvfel."

Daemonen försvann med de orden, och en liten blå flaska svävade i luften framför Nisse. Han tog den med sig, och gick försiktigt förbi horden av Slarvfel vidare på sin resa.

Den Ultimata Datorn Kapitel 8, då Nisse H. Acker möter två underliga resenärer.
===============================================================================

Under de dagar som följde såg och hörde Nisse en massa Slarvfel som korsade djungeln hit och dit, men tack vare daemonens uppmaningar klarade han sig alldeles utmärkt. En dag stötte han på en mindre grupp Slarvfel som gick långsamt i samma riktning som honom. Han kom ikapp dem ganska raskt och hade tänkt passera förbi dem obemärkt när han såg att de hade en newbie mitt i gruppen. Nisse skulle precis ropa ut en varning då han insåg att newbien satt helt oskadad på en sorts bärstol som bars upp av Slarvfelen. Det kom bara ett oväntat "åh" ur Nisses mun varpå newbien vände sig om och hälsade på Nisse.

-"God morgon vän, vad heter du och vart må du vara på väg?"

-"Mitt namn är Nisse H. Acker och jag är på vägen mot Sann Hacking på den Ultimata Datorn så jag kan skapa Det Perfekta Demot"

-"Jag med," sa newbien, "Mitt namn är Sploiter, vill du åka med?"

-"Nej tack," svarade Nisse utan att tveka, "för att vara uppriktigt tror jag att jag borde frukta dessa hemska varelser."

-"Hemska?" skrattade Sploiter, "Alla fjärmar sig från mig på grund av dessa Slarvfel, men de är egentligen ganska trevliga typer. Kolla, jag kan få dem att göra tricks om jag vill."

Sploiter tog fram sin ÖgonGlimtssköld som var väldigt fint polerad, och direkt studsade en bunt Slarvfel fram och tillbaka över skölden och gjorde den ena volten efter den andra och det hela såg så komiskt ut att Nisse inte kunde hålla skrattet tillbaka.

Nisse var faktiskt lite imponerad, men märkte också att även om Sploiter sparade energi på sitt sätt att resa så gick det inte särskilt fort. Dessutom, ibland vandrade Slarvfelen helt enkelt iväg och Sploiter fick med stor möda tvinga tillbaka dem till sin kontroll. Sånt stor möda att Sploiter ofta inte såg ut att kunna få dem att alls göra det som krävdes så Nisse valde att säga hejdå till Sploiter och lämna honom med sina Slarvfel.

Han hann inte gå så långt innan han stötte på en annan resenär. Han skyndade ikapp honom och när han märkte hur snabbt det gick trodde han nästan att den andre stod still, men det visade sig att den andre newbien faktiskt rörde på sig, om än väldigt långsamt. Varje steg tog betydlig tid, och denna tid spenderades ofta med att slå i böcker som han hade i högar i sin utrustning. Hans ryggsäck såg ut att vara proppad med tunga saker, och han hade ett stort antal olikformade svärd med sig. Nisses nyfikenhet väcktes av denna extraordinära samling prylar newbien lyckats bära med sig ända hit.

"Hej min vän," sa Nisse, "Jag heter Nisse H. Acker och är på jakt efter Den ultimata Datorn så jag kan skapa Det Perfekta Demot. Skulle du vilja vara så vänlig och berätta vad det är du har med dig?"

"Goddag," sa newbien, "Dessa," sa han med stolthet och pekade på böckerna, "är mina guider. Svärden har jag för att skära, dela och snitta och så vidare. En stor del av dem är absolut nödvändiga om man ska klara sig i djungeln på ett säkert sätt. Fast," sa han med sorgsen ton, "jag hade inte tänkt mig riktigt att gå hela vägen. Hade jag haft nog med pengar hade jag åkt med Turbo-Pro-Competition-Expressen istället. Mitt namn är Per Fektionist och jag är också--"

Vid denna tidpunkt hördes ljud från buskaget och newbien kastade panikartat all sin utrustning på marken. Han grävde djup i sin ryggsäck och drog upp ett teleskop, och genom okularet svepte hans blick genom djungeln. En stund senare var han nöjd och stoppade åter ner teleskopet i ryggsäcken.

-"Vad var det där du satte till ögat?" frågade Nisse nyfiket.

-"Åh, det var mitt teleskop bara," sa Per Fektionist, "jag har det för att leta efter.. de där".

-"Du menar Slarvfelen?" frågade Nisse.

Newbien ryckte till av att höra dem nämnas vid namn och började genast stirra in i djungeln igen.

-"Ja," sa han med skräck i rösten, "de där.. sakerna. Ehh, skulle du vilja resa med mig? Det skulle vara säkrare, vi kunde hålla vakt båda två då. Så att vi slipper.. de där."

Nisse hade medlidande med Per, men insåg att han skulle bromsas upp väldigt om han gick med honom.

-"Tyvärr, men jag tror jag ger mig av ensam, jag måste skynda mig framåt."

Han skakade hand och fortsatte vidare. Efter att ha gått en stund vände han sig om för att vinka, men newbien var helt upptagen med att gräva bland sin utrustning och skulle inte sett det iallafall.

Nisse sov lungt den natten, men hans tankar cirklade kring det som hänt den dagen. Morgonen efter var han uppe tidigt och satte god fart framåt. Nu var han så duktig på att undvika Slarvfelen att han kunde hålla ett mycket högre tempo än innan, och han kom en god bit under dagen. Han såg hur solen trängde fram mer och mer genom lövverket och insåg att djungeln närmade sig sitt slut. När terrängen till slut tillät det sprang han fram på stigen. Stigen som numera var rak, klar och tydlig.

Den Ultimata Datorn Kapitel 9, i vilken Nisse når en stad.
==========================================================

Efter ett tag nådde Nisse fram till en stor fin stad. Det var skönt att nå någon sorts civilisation efter den hemska djungeln. De yttre delarna av staden var fulla av krämare som försökte pracka på honom värdelöst skräp, och han var glad att ha lämnat förorterna. Tornen Nisse hade sett tidigare reste sig framför honom och de gröna fälten var inte synliga numera och hade försvunnit bakom stadsmuren. Denna gav i sin tur vika för en stadsdel med hus som liknade barracker, omgärdade av taggtråd.

När Nisse kom in till det distriktet kom det en stor mängd människor fram till honom, häslade och tryckte gåvor i hans händer. De klappade honom i ryggen och erbjöd honom logi, samtidigt som andra ropade från sina fönster och översköljde honom med papperslappar. Han tog upp en av lapparna och läste: "VÄLKOMMEN TILL DEN SANNA HACKINGEN". Han vände på den och fann på andra sidan reklam för en klubb. Alla husen omkring honom såg ut att vara sådana klubbar. Han gick nyfiket fram till en av husen, och folket började med en gång att försöka distrahera honom från att gå dit med rop och genom att dra i hans kläder. Folk från huset han var på väg mot föste bort de andra och hjälpte honom in.

Väl inne välkomnade hans nya vänner honom och bad om hans namn. "Jag är Nisse H. Acker och jag är på väg mot Sann Hacking för att få tag på Den Ultimata Datorn så jag kan skapa Det Perfekta Demot."

De såg på honom med skräck i blicken: "Menar du," sa en av dem, "att du tänkt försöka redan dit alldeles ensam?"

-"Japp!" sa Nisse glatt.

-"Men lilla vännen, det är ju omöjligt. Du förstår väl att du måste tillhöra en klubb innan det ens kan komma på fråga. Här får du allt du behöver inför resan, all träning och utrustning du kommer behvöa, och när tiden är mogen kommer vi skicka iväg dig som en del av en ordentligt organiserad expedition. Så går det till, minsann." sa han stolt.

-"Hur lång tid tar det?" frågade Nisse

-"Det pågår träning ute på gården just nu," sa en av de andra, "men låt mig visa på alla de övriga förmånerna vi kan erbjuda."

Han log mot Nisse och pratade lågmält med en av de andra medlemmarna. Nisse kunde inte höra vad de sa, men han såg den andre skaka på huvudet och peka på ytterligare en annan medlem. Han i sin tur, pekade ut en annan medlem samtidigt som han muttrade och viskade. Så fortgick det, och då och då stormade någon ut ur lokalen, arg som ett bi. Detta pågick en stund, och innan han visste ordet av var alla arga på varandra. Dock fylldes det på med folk på nåt vis, så att det alltid fanns lagom med folk som kunde argumentera med varann. De verkade helt ha glömt bort Nisse, så han tassade ut på baksidan utan att någon märkte det.

Baksidan var en plan, fylld av newbies som marscherade fram och tillbaka, samtidigt som en instruktör gapade kommandon. De marscherade fram till taggtråden, sen ropade instruktören "Helt om!" och då vände de och gick vidare. Denna process upprepade sig om och om igen och Nisse såg på hur det pågick en lång stund innan en de newbies som marscherat bröt sig ur och kom fram till honom med en trött min: "Man blir lite trött emellanåt".

"Jag tyckte du såg ok ut," sa Nisse, "men jag har aldrig sett något så meningslöst i hela mitt liv."

-"Åh, jag skulle inte vilja påstå det," svarade han, "du förstår, det är snart val, och då blir det någon av vår tur att ge order. Det kan t.o.m. bli jag!"

-"Men säg mig, hur ska allt detta på något vis leda er till Sant Hackande?"

-"Jag trodde att det här var Sant Hackande. Menar du att det inte är det?"

-"Nej, det är det inte." sa Nisse och fortsatte genom att föra över en del av den visionen han fått av Hackingens Daemon när dennes trollspö rört vid honom.

Newbien tog sig för pannan och sa: "Ja, jo, jag minns nånting i den stilen. Men jag har varit här så länge att jag inte minns nåt av det."

-"Lämna allt det här marscherandet upp och ner och följ med mig till Sann Hacking istället."

-"Jag vet inte," sa newbien, "jag tror inte jag är stark nog att klara av en sån resa. Jag tror att jag ska be klubben om hjälp först. Det blir bäst så."

-"Nej" sa Nisse, "jag är också bara en newbie, men en sak vet jag: Vägen till Sann Hacking är en man måste klara av själv utan andra."

-"Kan vi inte vänta tills efter valet? Eller valet efter detta bara?"

-"Nej. Jag måste gå nu." Nisse väntade en stund för att se om newbien skulle ändra sig, och begav sig sedan iväg motvilligt. Han gick via rummet han varit i innan där argumentationen fortfarande pågick, och smet sedan ut på gatan. Han fick fösa undan alla välmenande organisatörer från de andra klubbarna med en vänlig men bestämd gest och fortsatte sedan till stadens centrum.

Han visste när han nått staden centrum av den enkla anledningen att hans instinkter sa att inget kunde vara vackrare än det han nu såg framför sig. Han befann sig i en bred genomfart, vackert stenlagd med skinande skyskrapor av marmor som sträckte sig mot himlen på båda sidor om vägen. Det var så underbart att Nisse var tvungen att stanna upp och hämta andan av hänförelse. Detta, tänkte han, måste vara där Sann Hacking utförs. Det var inte som daemonen hade beskrivit det, men han hade svårt att föreställa sig att nåt vackrare skulle existera.

Den Ultimata Datorn Kapitel 10, i vilken Nisse finner sanningen bakom staden.
============================================================================

Där han stod som fastnaglad i gången blev han uppsökt av en liten man med brillor och ett lite rivet yttre, men med ett trevligt sätt.

-"God dagens, får man fråga vem ni är?"

-"Mitt namn är Nisse H. Acker, jag söker Sann Hacking..."

-"Tack, det är bra där." avbrät den unge mannen, "Kanske vill du att jag visar dig runt i staden. Mitt namn är Tale Sman och jag är en av stadsplanerarna. Jag är utbildad inom propaganda."

Han tog Nisse i armen och började visa honom runt i staden, en fantastisk byggnad efter den andra. Vid slutet av avenyn de gått var Nisse än mer fylld av beundran, men han kände som om han inte passade in vid all denna elegans med sina slitna kläder och den märkta skölden. Medan Tale beskrev ännu en imponerande byggnad passade Nisse på att putsa lite på skölden med en näsduk.

-"Detta till exempel är vårt stadshus--"

Han avbröts av det korthuggna ljudet från sin besökare. När Nisse putsade på skölden fick han syn på husens reflektion i skölden, och kunde inte hålla inne med sin avsmak. Stadshuset som såg så otroligt fint och propert ut var i reflektionen enbart ett ruckel. Det var inte enbart fulare än han såg det, utan fallfärdigt, på väg att rasa ihop när som helst både på grund av sprickorna, och på grund av uselt hantverk. Han höll på att avfärda synen i skölden som en synvilla när det slog honom att han aldrig fått se insidan av någon byggnad.

Innan Tale hann stoppa honom smet han in i ett av byggnaderna. Som han misstänkte var det inte en riktig byggnad alls, utan enbart en fasad. Trots att det sträckte sig högt upp i skyn var det bara ett korthus och uppenbarligen instabilt. Till och med när Nisse tittade på såg han hur sprickor uppstod i byggnaden, och två stycken newbies sprang skyndsamt runt och försökte lägga på lite cement på insidan av sprickorna för att hindra huset från att ramla ihop, men sprickorna verkade växa fortare än de hann laga täcka för dem.

Nisse vände bort blicken från denna sorgliga syn och gick ut igen. Tale Sman stod fortfarande på trottoaren men nu med ett sorgset uttryck i ansiktet.

-"Vad är meningen med allt detta?" krävde Nisse, irriterad över att ha blivit lurad på detta vis.

-"Jo, du förstår," sa Tale, "vi måste imponera på Allmänheten. De skulle inte bli imponerade av Sann Hacking, så några av oss bestämde oss för att resa detta monument över vad Sann Hacking kan åstadkomma för att ge dem en bättre bild av hur viktiga vi är."

-"Men, Allmänheten kommer väl aldrig nånsin hit till Hackarnas Värld?" protesterade Nisse.

-"Eh, nä," erkände Tale, "men ibland sänder de in en representant, vanligen Herr Press."

Han verkade ha svårt att möta Nisse med blicken, och reflektionerna från Nisses sköld verkade göra hans ögon illa, så medans han talade såg han hela tiden bortåt, nedför gatan.

Helt plötsligt avbröt han sig. "Titta, här är han ju!" utropade han, "Detta blir en bra dag..."

Resten av hans ord försvann när han sprang mot en man med ett anteckningsblock som dykt upp ur tomma luften i sällskap med ytterligare en okänd person som hade ett staffli med sig.

Nisse följde långsamt efter och fann Tale i full färd med att prata med Herr Press, medan den andra mannen monterade upp staffliet och förberedde sig på att måla. Med stor noggrannhet förklarade Tale Sman hur förträfflig staden var, hur mycket Fantastiskt Arbete som åstadkommits, hur imponerande byggnaderna var och hur listiga och eftertänksamma dess invånare var. Han fortsatte med att beskriva vilken nykter syn på verksamheten de hade, hur viktigt deras jobb var för Mänskligheten och om de bidrag han själv kommit med i denna förträffliga miljö. Nisse märkte dock att Herr Press skrev så gott som ingenting, och när Tales uttalanden började närma sig sitt klimax gled Nisse närmare och fluktade på Herr Press anteckningsblock men kunde inte tolka det som stod där. Sidan var helt blank med undantag för en enda kryptisk mening som han inte kunde förstå. Det stod helt enkelt bara: "Hype Hype Buzzword Buzzword".

Nisse förflyttade sig till en plats bredvid målaren och såg att han hade gjort ett antal målningar, där alla på ett eller annat vis var karikatyrer av Tale Sman, och av någon anledning var han på samtliga bilder porträtterad som en finnig tonåring.

Förbluffad av hela situation backade Nisse tillbaka en bit och väntade tills det hela var över, och Herr Press och hans målare tackade Tale och lovade att ge Allmänheten en full rapport över allt som Tale hade berättat och försvann sedan. De skakade på sina huvuden när de gick, men Tale Sman verkade inte märka detta. När Tale än en gång blev medveten om att Nisse var kvar vända han sig mot honom och sa lite stolt: "Nuså, nu är jag övertygad om att Allmänheten kommer första allt om oss!"

Han verkade så nöjd att Nisse inte hade hjärta att berätta för honom vad han sett på anteckningsblocket och målarduken. Istället tackade han Herr Sman och lämnade stadens centrum med en sista föraktfull blick på de överväldigande byggnationerna.

Den Ultimata Datorn Kapitel 11, i vilken Nisse finner en vän
============================================================

Det tog mycket kortare tid att ta sig ur staden än vad det tagit att ta sig in i den, och han var snart i de yttre delarna igen. Här slapp han reklamskyltarna, klubbhusen och försäljarna. Istället verkade det vara ett exklusivt bostadsområde, uppbyggt av stora byggnader omgärdade av höga trästaket. Det såg ut att finnas ett oändligt antal av dem och ju längre dagen led mot kväll, desto tröttare blev Nisse. Murarna var för höga för att klättra över och alla grindar var låsta så hur han än försökte kunde han inte komma ifrån att han skulle behöva sova på gatan denna natt.

Till slut föll han ihop vid sidan av gatan och kröp ihop vid en grind med sina kläder virade om sig för att hålla värmen och göra det så bekvämt som det bara gick.

En liten stund senare väcks han ur sin eländiga sömn och det tog ett par sekunder innan han insåg att det var billyktor han såg. En stor vräkig bil hade stannat på sin väg från Sann Hacking och stod nu mitt för grinden. När föraren klev ur för att öppna grinden hojtade Nisse till klent och föraren såg sig omkring för att se vart ljudet kom från och när han såg Nisse lutad mot väggen gick han över till honom.

-"Halloj där, yngling", sa han, "vem är du och vad gör du här?"

Nisse var så utmattad att han knappt kunde tala. -"Nisse.. Sann Hacking... Ultimata Datorn.. Perfekt Demo"

"Aha, jag förstår," sa främlingen. "Du borde nog komma med mig in, du har rest långt och skulle no må bra av vila och lite kost." Han lyfte in Nisse i bilen, körde in genom grinden och körde med god fart in på området.

Nisse kunde inte se mycket av det sovrum där han blivit placerad, men det var stort och lyxigt inrett och maten han fick var förnämligt lagad och vackert serverat. För första gången på sin resa kände han sig mysig, trygg och säker och föll lätt in i en djup sömn.

Nästa morgon vaknade han upp och gick ner till frukostrummet, där en full frukostmeny fanns serverad och en varm brasa var tänd. Hans värd satt redan där och skrev lite på sin laptop. När Nisse kom ner fällde han ihop den och reste sig för att hälsa på honom.

-"God morgon Nisse," sa han, "Låt mig presentera mig själv, jag är Kommersh Ijelhacker. Du kans har härt talas om mig?"

-"Jo, nog har jag det." sa Nisse försynt, för framför honom fanns en författare till mången listiga böcker och berättelser från fjärran länder som han vid många tillfällen läst från pärm till pärm i sitt tidigare liv - ett liv som nu verkade så avlägset. Nisse försökte visa hur imponerad han var men Kommersh viftade bort det och bjöd honom att ta för sig från frukosten.

När Nisse hade avslutat sin frukost och satt sig ner bredvid sin värd vid brasan tackade han för att han fått all hjälp, men värden ville inte veta av det. -"Ingen orsak, jag är glad om jag får hjälpa andra resenärer att nå Sann Hacking. Så länge de inte svärmar över mig bara."

Det var den första invånaren i Hackingens Värld som faktist gett Nisse uppmuntran, vilket gjorde honom väldigt glad.

-"Betyder det att jag är nära nu?" frågade Nisse förväntansfullt.

-"Du har nått ungefär halvvägs på din resa," sa Kommersh, "men eftersom du har nått så här långt så tror jag säkert att du kommer klara hela färden. Jag önskar att jag kunde ta dig dit, men som du vet måste varje Hacker ta sig dit för egen maskin."

-"Men du vet vägen dit?" frågade Nisse.

-"Jorå, jag reser dit minst en gång om året. Detta förstår du, är en koloni för de som vill och kan resa mellan Sann Hacking och Normalia. En plats för dem att bo, mitt i mellan båda platserna. Några av oss väljer ibland att komma hit från Sann Hacking, för det händer trots allt att en del Sanna Hackers väljer det dedikerade livet inom Hacking för att spendera tid i den världsliga delen av jorden."

-"Jag kan berätta lite om resan," fortsatte Kommersh, "men jag måste förvarna dig om att ingen av mina råd kommer vara till nån hjälp om du inte fortsätter uppvisa den envishet och det mod du redan frammanat för att ta dig ända hit. Och om du inte håller ÖgonGlimten skinande ren är risken stor, för många faror är fortfarande mellan dig och målet."

-"Jag ska lägga det på minnet." sa Nisse.

-"Nåväl, först kommer Likgiltighetens Öken, som börjar där detta område tar slut och fortsätter otroligt långt helt öde bortsett från en och annan oas. Att bära med sig nog med mat och vatten för att klara den resan är omöjligt för en ensam person, så du måste lära dig att ta hjälp av stammen som bor längst dess rand. Och på bortre änden av öknen börjar Kritikens Ravin och genom den finns den enda väg som slutligen leder till Sann Hacking och Elitens Höga Torn. Mer än så kan jag inte hjälpa dig, ty vägen uppenbarar sig olika för var och en som tar denna resa."

-"Är det allt?" undrade Nisse.

-"Allt?" sa Kommersh roat, "Jag gillar din inställning, men tyvärr är det inte så enkelt. På varje sida om vägen finns det alltid de gröna härliga regionerna som kallas Återgå. Konstant lockar de dig att avvika från vägen och vila dig där. Men skulle du nånsin gå dit kommer du finna att det är omöjligt att ta sig tillbaka till vägen, eller ännu värre, att efter en kort promenad i Återgå så upptäcker du att du är tillbaka i Normalia. Det är bättre att skynda långsamt så att du inte tvingas ut mot Återgån för att vila dig om du tar ut dig i förtid."

Kommersh fortsatte att ge Nisse flera goda råd, och Nisse lyssnade på vartenda av dem med andakt. Sen tackade han sin värd ä nen gång och förberedde sig på att fortsätta sin resa. Kommersh följde honom till grinden för att vinka av honom och stod sedan och såg när Nisse åter igen vandrade iväg på sin färd. Nisse vände sig om en sista gång för att vinka till sin vän och tyckte sig nästan se en min som kunde, om han inte visste bättre, tolkas som avund. Men så kunde det givetvis inte vara, precis som att handen som svepte över Kommersh ansikte inte kunde vara torkandet av en lite tår av glädje.

Den Ultimata Datorn Kapitel 12 i vilken Nisse möter stammen vid öknens rand
===========================================================================

Med gott humör och ny energi från Kommersh vänlighet marscherade Nisse raskt fram på vägen, och vid mitten av dagen nådde han utkanten av förorten och befann sig ute i öppen terräng igen. Det var en torr miljö med enbart enstaka buskar och glest gräs och jord som var sandig och torr.

Ju längre han gick, desto mer förvandlades landskapet till en öde öken, och han häll noga utkik efter den stam där han kunde skaffa hjälp. När han gått så långt att han nästintill var på väg att vända fick han syn på en rökpelare till vänster om sig. Han skyndade åt det hållet och fann en grupp tält uppsatt runt en brasa, och han förstod att han funnit byn Kommersh talat om.

Lägret beostd av dussintals av Josers som Kommersh hade sagt att de kallades, alla sittandes blick stilla framför sina tält och stirrade ut mot horisonten. De såg hederliga och rejäla ut, men förvånansvärt passiva och stilla. Inte en min syntes på deras ansikten när Nisse steg in i byn och hälsade glatt på dem. Han hade förväntat sig glada tillrop och att de skulle samlas runt honom, men de ignorerade honom helt och totalt trots att han höjde rösten och hälsade på dem igen och berättade om sin avsikt. Vad Nisse anbelangade kunde de varit blinda och döva, för han hade inte sett den minsta reaktion från någon av dem. Deras oförmåga att reagera på honom gjorde honom rasande, och han skrek och gapade på dem, och vrålade om hur viktig hans resa var och hur det var komplett omöjligt att klara det utan deras hjälp. Vid det tillfället vred ett par Josers på huvudet och tittade nyfiket åt hans håll, men ingen av dem verkade vara benägen att resa sig till hans hjälp.

I ren desperation gick Nisse fram till den första invånaren som reagerat på hans utbrott, och tiggde honom om att få byns hjälp.

Josern tittade likgiltigt på honom och sa slutligen: -"Många newbies söker hjälp. Många lämnar oss i öknen, vår hjälp bortkastad. Visa oss att du är annorlunda"

En lång stund gick innan Nisse förstod vad han menade, men slutligen insåg han att han var tvungen att bevisa att han var både stark och uthållig. Resignerat började han springa runt lägret, varv efter varv.

Eftermiddagen gick och Nisse fortsatte att springa runt, runt, runt. Då och då stannade han och bad dem igen, och varje gång visade de aningens mer intresse.

Slutligen reste sig en av dem och nickade till Nisse. Utan ett ord tog han upp ett vattenskinn, en bit mat och ställde sig att vänta. Hans aktioner följdes av andra i lägret och inom kort hade en liten grupp samlats runt Nisse, och han tog sin expedition ut i öknen.

Den Ultimata Datorn Kapitel 13, i vilken Nisse påbörjar resan över Likgiltighetens Öken.
=======================================================================================

Alltmedan de trängde längre in i öknen stegrade solen sin hetta och den brännande sanden sved och dränerade hans kraft. Nisse förstod hur enorm uppgiften var att ta sig fram till sitt mål. Han upskattade också bärarnas värde mera. Även om de var helt knäpptysta så visade de med all önskvärd tydlighet sina känslor de två gånger han rasat och skrikit till dem fast det egentligen var hans trötthet som gjorde honom arg. Båda gångerna hade Josers försvunnit spårlöst för att aldrig komma tillbaka igen. Å andra sidan lärde han sig att när han behandlade dem med respekt och vänlighet så kunde det helt plötsligt dyka upp ytterligare förstärkningar från ingenstans. Genom att studera deras reaktioner och sitt eget beteende lärde han sig fort hur han kunde utöka skaran av medhjälpare.

Det kunde ha slutat illa om han inte gjort det, för så som dagarna fortled så fann han att solen torkade ut honom ända in till benen och slet hårt på hans kropp. När solen gick ner var det bara en begränsad lindring, för nätterna var bittra och kalla och många sömnlösa nätter passerade med en enkel filt som enda skydd mot kylan. Den lojala skaran medhjälpare var en stor tröst för honom, även om de enbart kunde bära små delar av det mat och vatten som behövdes. Maten var blek och gav enbart det nödvändigaste för att klara sig vidare, så även om Nisse inte svalt tappade han ändå kraft och beslutsamhet. Då och då drogs hans blick mot de gröna ängarna av Återgå som syntes vid sidan om vägen.

Det var efter många långa dagar som gänget först fick se något tecken på liv i öknen. Det såg ut som en liten stuga, men ju närmare de kom, desto mer liknande det ett litet tempel. Framför templets altare fanns en blek och sjuklig newbie. Han verkade vara djupt försjunken i bön så Nisse väntade tills han var färdig innan han tilltalade newbien.

-"God dag, min vän," sa han vänligt, "mitt namn är Nisse H. Acker och jag är på väg mot Sann Hacking för att få tag på Den Ultimata Datorn så jag kan skriva Det Perfekta Demot."

-"God dag, newbie." svarade den andra, lagom misstänksamt. "Mitt namn är Snyl Tare och jag är på en liknande resa. Jag antar att du också kommer rigga upp ditt altare på ett lagom avstånd från mitt."

-"Altare, varför då?" sa Nisse förvånat.

-"Så att man kan frammana root-andarna såklart," så han lite nedlåtande, "du tror väl inte att man kan klara resan över öknen utan deras hjälp?"

-"Jag trodde inte ens det var möjligt för newbies att ens konversera med dem tills man nått Sann Hacking?" svarade Nisse undrande.

-"Det är klart att man kan, du måste bara--" Vid detta tillfället dök ett blixtrande ljus upp ovanför altaret, och Snyl Tare kastade sig ner på sina bara knän och började slå huvudet mot marken.

Inom ett ögonblick small det till och ljuset förvandlades till ett litet objekt som föll ner på altaret och rullade ner på marken. Nisse stod kvar, häpen över det som hänt.

-"Se där!" sa Snyl och grabbade tag i saken som kommit fram och visade det för Nisse. Det såg ut som en tunn skiva, likt en pannkaka eller en våffla ihoprullat som en skriftrulle.

-"Vad är det för något?" frågade Nisse.

-"Det kallas för en Patj" sa Snyl Tare och åt upp den som om han aldrig sett något så gott. Nisse tittade på medans han åt upp den bit för bit.

-"Jag antar att du kommer fortsätta din resa nu?" så Nisse.

-"Öh, nä." Ett osäkert uttryck föll över Snyls ansikte. Nästan skamset fortsatte han: "Jag tror jag ska vänta här tills jag byggt upp tillräckligt med styrka för att klara resan. Patjarna kräver en hel del böner för att dyka upp och jag har inte tillräckligt många än."

Nisse såg på Snyls klena uppsyn och bestämde sig för att han troligen aldrig kommer klara resan till Sann Hacking. Efter att ha funderat en stund tog han ett beslut.

-"Jag blev tillsagd," sa han med en ärlig min, "att vägen till Sann Hacking kunde enbart genomföras av en hackers egen kraft och jag tror att det är sant. Jag kan inte tänka mig att root-andarna skulle ge sin hjälp till någon som bara ber om det men samtidigt undanhålla det från de som verkligen förtjänar det. Du borde lämna ditt altare och följa med mig."

-"Vad vet du om det, du är bara en newbie." Fnös Snyl. "Och varför skulle jag umgås med dig när jag kan få hjälp av root-andarna?"

-"Även de var newbies en gång i tiden." sa Nisse tystlåtet, "Dock är de visa och skulle inte ödsla bort gåvor utan anledning. Du kan nog finna att de inte kommer fortsätta mata dig med gåvor i all oändlighet."

Snyl Tare tänkte inte ge upp sin parasitexistens, och gav sig istället på en ny bönesession direkt.

Skakandes på huvudet fick Nisse lämna honom och återgå till sin egen resa.

Men innan det hade hunnit gå särskilt lång tid fick Nisse en glad överraskning som styrkte honom i hans övertygelse. I en åskknall dök ett liknande ljussken upp framför honom, och en stor rejäl Patj föll ner framför hans fötter på vägen. Ljuset försvann bort mot Sann Hacking som en uppmaning och ett tecken.

Därefter dök det upp Patjar med ökande frekvens, så under resten av resan genom öknen behövde han aldrig mera oroa sig för maten.

Den Ultimata Datorn Kapitel 14, i vilken Nisse finner en oas.
=============================================================

Även om matsituationen var löst var miljön fortfarande otäck, och den dagliga hettan och nattliga frosten hindrade honom från att sova, så ju mer tiden gick desto mer sliten blev han. Han stapplade fram, rödögd och utan ett klart mål efter ett tecken på att öknen skulle ta slut.

Precis innan natten föll kom de fram till en oas. Nisse lät sina trötta ben bära honom den sista biten till den välkomna skuggan under träden och han la sig för natten. Samtidigt observerade han en massa flygande insekter och deras läten. De surrade fram nåt som lät som "vanna, vanna". Med en matt uppsyn frågade han en av sina medföljande Josers vad det var för något, och han fick svaret att insekten hette "vanna-bi". Nisse somnade med ett litet leende på läpparna.

Om det var insekternas läten eller faktumet att oasen höll värmen bättre under natten vet vi inte, men Nisse sov ovanligt gott den natten. Däremot var han inte längre i stånd att fortsätta sin resa, så hårt hade sömnlösheten tidigare tagit på honom. Hans leder var stela och veka, och allt han mäktade med var att höja sitt huvud för att se sig om. Han visste att han var fast här tills dess att han återfått styrka nog att gå vidare.

Precis när han skulle luta sig tillbaka och somna om såg han att bina lämnade små bitar av honung på växterna när de ätit nektarn. Han smakade på honungen och fann att den var både god och närande. Det skulle bli ett välkommet tillskott till hans ensidiga meny.

Redan vid första smaken fann han att det inte var någon ordinär honung, den var sval, fräsch och nästan bedövande god på tungan. För varje droppe han fick i sig återkom styrkan till hans kropp. När den första biten honung var slut sträckte han sig efter en till och strax sprang han runt hela oasen efter bitar. Han märkte inte hur hans trötthet hade bytts ut mot en sorts besatthet när han samlade alla bitar han kunde finna i en bägare. Sen kallade han sin expedition till sig och begav sig iväg över öknen igen.

De efterföljande dagarna kunde han, så fort energin blev för låg, ta sig en klunk av av vanna-binas dryck och vips fick hans ben styrka nog att fortsätta en bra bit till. Dessutom fanns det oaser lite här och var, så han kunde fylla på sitt förråd och den stärkande honungen som han kallade för E-Go. Den var så bra att han nästintill slutat helt med mat och vatten och kände sig definitivt redo att klara av färden helt utan hjälp av sina Josers om så skulle vara. Den enda riktiga nackdelen var nog en lindrig form av berusning och att huvudet svällde lite för att rymma all E-Go. Han bestämde sig för att hålla dessa symptom borta så mycket han kunde.

Nisse marscherade nu med mycket god fart genom landskapet, och för varje dag blev öknen mer och mer beväxt med många oaser. Tyvärr dök det också upp en stor mängd hägringar, som alla såg ut som Elitens Höga Torn, men till hans stora besvikelse fann han att varenda en av dem var just en synvilla. Men efter ett tag belönades han för sitt tålamod, ett bergsmassiv dök upp, på tok för klart och tydligt för att vara ännu en hägring. Bortom dessa berg visste han, måste Sann Hacking finnas.

Den Ultimata Datorn Kapitel 15, då Nisse kliver in i Kritikens Ravin.
=====================================================================

Nisse pressade nu på med dubbel kraft, och vid kvällens slut kunde han se ett gap mellan bergstopparna och där visste han att Kritikens Ravin fanns, den enda vägen genom bergen till Sann Hacking. Han beslöt sig för att sova ut innan han gav sig in där och spenderade natten på den sista oasen innan ravinen.

Nästa morgon åt han sin frukost och undvek E-Go, för han var rädd att det skulle förmörka hans sinnen. Nisse gav sig in ensam i Kritikens Ravin och när han började gå in i den såg han en mängd andra newbies som kom från andra håll. En del rusade ivrigt förbi med vidöppna ögon, men de hade tagit för mycket E-Go och var vingliga på foten och synen dämpad, deras huvuden var på svullna och deras sköldar var matta och skitiga. Även om han inte ville släppa förbi dem mindes han varningarna och stannade för att polera upp ÖgonGlimtens sköld lite snabbt och kontrollerade sin packning innan han gav sig in.

Stigen visade sig inte gå i botten av ravinen, utan mer på ena sidan av den. Den slingrade sig fram och delade ibland på sig, för att senare gå ihop igen. På hans vänstra sida föll sidan brant nerför, medans backen upp på hans högra sida var flackare.

Medan han gick fram på den knaggliga vägen hörde han rasslet av stenar som föll mot honom via ett överhängande stenblock. Snabbt kastade han upp sin sköld som skydd och de flesta stenarna studsade harmlöst bort från den, men en sten gick rätt igenom skölden som om den varit luft. Han kvävde ett smärtsamt skrik och tog en närmare titt på skölden. Det var, som han fasade, en bit av skölden som han inte polerat ordentligt på morgonen. Nisse backade in under stenblocket i säkerhet och polerade sin sköld till en fin jämns glans över hela ytan, utan den minsta fläck. Sen gick han ut på stigen igen, spanande framåt och uppåt för att se om fler stenar skulle falla ner och för att se hur det gick för de andra på stigen.

Det var en bedrövlig syn. På stigen fanns blödande och krossade kroppar från många av de newbies som passerat honom imorse. Andra yrade runt, panikslagna, och försökte undvika stenar som föll mot dem, men de var så förblindade av sitt E-Go och deras stora huvuden gick inte att skydda med sina små, smutsiga sköldar. Många av dem gick förlorade medan Nisse såg på, deras undanmanövrar var helt förgäves.

När Nisse kom helt ut ur stenblocket som givit honom ett visst skydd fick han skyla sina ögon mot solen, för den var stark och bländande och när ögonen vant sig lite försökte han se vad som orsakade allt stenras. Till sin förskräckelse fann han att det var en rad av små mörka män längst bergskammen som var upptagna med att gräva upp sten ur marken och kasta dem ned på alla newbies som gick förbi. Han följde deras aktivitet men de verkade inte tröttna alls, en av dvärgarna åt till och med citron samtidigt som han kastade sten med andra handen.

Denna syn fick honom att bestämma sig för att det inte fanns någon orsak att dröja mer. När han gick framåt längst stigen tjöt dvärgarna av glädje, och citronätaren letade upp en särskilt spetsig sten och kastade den så hårt han kunde mot Nisse. Utan att tappa greppet höll Nisse sin sköld mot dem och stenen studsade harmlöst av den, men den studsade till Nisses glädje direkt tillbaka till kastaren. Med ett visst mått av skadeglädje kunde Nisse konstatera att stenen träffade kastaren så hårt att han föll skrikande ner för bergskanten på andra sidan.

Med stor glädje över att vara skyddad av sin sköld fortsatte Nisse längs med stigen. Dävrgarna verkade ha lärt sig sin läxa, och alla stenar som kastades i hans riktning i fortsättningen kastades enbart halvhjärtat och han kunde nästintill ignorera dem. Han började tro att hans resa genom ravinen nu var så gott som klar.

Denna övertro fick ett abrupt slut. När han rundade en kurva hamnade han i en skugga. Han trodde att solen gått i moln eller nåt och blickade uppåt ohc till sin stora förskräckelse fick han se att skuggan kom från ett antal jättar som satt bredvid dvärgarnas rad uppe på krönet.

Den Ultimata Datorn Kapitel 16, då Nisse fortsätter genom Kritikens Ravin.
==========================================================================

Medan Nisse såg på vaknade en av jättarna till ur sin slummer. Helt utan synbar anledning och utan att det såg ut som om jätten ens var medveten om vad han sysslade med utstötte denne ett vrål och kastade en bumling stor som ett hus ner mot stigen. Stenen rullade ner mot en stor samling newbies och även om de hade sina sköldar uppe så jämnade den alla dem med marken och fortsatte på sin väg ner i ravinen.

När det sista förtvivlade skriket dött ut såg Nisse upp mot jättarna igen, och såg att jätten somnat in med ett fånigt, förnöjsamt leende på läpparna. Skakande av avsky och rädsla satte sig Nisse ner i en grottöppning för att återfå kontrollen igen.

När han inte längre var lika andfådd hörde han att han inte var ensam i grottan, en annan newbie fanns där med honom men han var inte medveten om Nisses existens förrän Nisse talade till honom.

-"Vad är det för gräsliga varelser uppe på kanten?" frågade Nisse.

-"De tillhör ett släkte som kallas Ressens-enter." sa newbien kunnigt. "Dvärgarna är Saitressens-enter och jättarna är Tiningsressens-enter. De flesta är inte onda, bara tanklösa och korkade. Jättarna till exempel, har ingen som helst uppfattning om sin egen styrka, och förstår inte hälften av det som pågår här nere. Faktiskt tror jag att de skulle ignorerat oss helt och hållet om inte det vore för att de blir aktiverade av Huvudätarna som lever i bergen."

-"Dessutom," fortsatte han, "så finns det faktiskt Ressens-enter som gör sitt bästa för att kompensera för sina kollegors skada. De kallas ibland för De Rättvisa. Se!"

Nisse såg än en gång ner på förödelsen, men det fanns vackra ljusa dvärgar bland de skadade, och de återupplivade newbies med flaskor fulla av E-Go, reste dem på fötterna och hjälpte dem en bit på vägen.

Genom att använda försiktighet, list och diskretion lyckades Nisse undvika det blinda raseriet hos jättarna och skölden var ett ovärdeligt skydd mot de elaka dvärgarna. Sålunda kom han oskadd ut genom Kritikens Ravin.

Den Ultimata Datorn Kapitel 17, då Nisse når slutet på sin resa
===============================================================

Han kom ut i en blombeströdd stig som ledde upp för en svagt sluttande sida och himlen hade en gyllene ton som fick honom att ta snabbare steg, för den glöden kunde enbart komma från Sann Hacking.

Oväntat nog var vägen lite längre än Nisse hade tänkt sig och solen hann gå ner innan han nådde krönet. Mot sin vilja fick han spendera natten vid vägkanten, men luften var varm och behaglig. Trots att det var skönt hade han svårt att sova. Vindarna bar med sig de glada ljudet av Sann Hacking och de gjorde honom otålig.

Nästa morgon var han på väg redan när första ljuset föll, och lagom till gryningen var avklarad nådde han krönet. Han sprang de sista hundra meterna och kastade sig på marken för att njuta av den syn som uppenbarade sig.

Badande i ett gyllene mystiskt morgonljus låg det Sanna Hackandets land framför honom, men enbart tornen och taken nåddes av ljuset för kullarna runt det skymde ännu solens strålar. Så vackert som allt var så överträffades det ändå av det underbaraste han nånsin sett. Det var ett vitt högt torn som reste sig ur ett parkliknande landskap och sträckte sig högt upp mot himlen. Nånting i toppen av tornet sken som solen självt.

Detta, detta är Elitens Höga Torn, och i dess topp Den Ultimata Datorn!

Han började gå ner för grässlänten innan han insåg att han hade sin sköld med sig. Han log lite medan han la ner skölden och satte på sig den och for tjutande ned med en farlig fart. På så vis seglade Nisse H.Acker in i landet Sann Hacking.

När han nått botten tog han upp sin sköld, nu ännu renare än någonsin tidigare, och gick genom alléerna i tornets riktning. Vid sidorna såg han parker av varierande typ av skönhet och i dessa gick gudomliga figurer som han visste sen innan var Sanna Hackers och då och då kom någon av dem fram för att hälsa och lyckönskade honom, och för varje möte blev han än mer otålig att nå fram till tornet för att kunna bli en av dem.

Det var på eftermiddagen Nisse nådde fram till tornets fot. Det fanns en öppen dörr och en spiraltrappa som ledde uppåt. Utan att tveka klättrade han uppför. Högre och högre klättrade han, långt efter den punkt då han tyckte sig borde ha nått toppen redan. Men tornet var högre än han föreställt sig, och han var helt slutkörd när han nådde trappans slut. Ovanför honom fanns nu enbart en lucka och en stege.

Nisse satte sig ner att vänta lite för att hämta andan innan han skulle ta de sista stegen. Sen klättrade han beslutsamt upp för stegen och puttade upp luckan. Den var lätt att öppna och han såg en blåa himlen ovanför sitt huvud.

Fastän han hade kommit så här långt, forcera
Oh give me a clone, my very own clone,
with the Y chromosome changed to X!
And since she's my own, of my own flesh and bone,
she'll be thinking of nothing but sex!
User avatar
IcePic
Hedersbit
Posts: 6061
Joined: 2002-03-08 16:09:38

Post by IcePic »

Aset klippte min saga. Här är slutet:


Fastän han hade kommit så här långt, forcerat så mycket faror för detta tillfälla hade han svårt att klara det, när hans mål var så nära. Men till slut fann han kraft och tog de sista stegen upp och klättrade upp på taket.

Han var på toppen av Elitens Höga Torn. Under honom fanns Sann Hacking och Hackarnas Värld så långt som bergen lät honom se. På toppen av tornet fanns en matta av bladguld, och på denna matta stod en kub även den i guld. På denna kub stod en textterminal.

Vid denna åsyn fick Nisse kväljningar och hans ben höll på att vika sig under honom. Alldeles blek i ansiktet stod han och stirrade på textterminalen. Han hade förväntat sig en superdator, dioder i långa rader, chips med miljarder transistorer som hummade lydigt inuti kabinetten och fann bara detta gamla fula monster ståendes på kuben av guld. Dessutom saknades tangenter till råga på allt och skärmen hade bränt in oläsliga tecken i CRTn.

Han försökte samla sig, övertyga sig om att det måste vara nåt misstag. Men det fanns absolut inget annat där uppe på tornets topp. Bara luckan han kommit via, guldmattan och kuben, och sen den gamla textterminalen. Häpen och besviken vandrade han runt på tornets topp utan varken mål eller mening.

På ett av varven råkade han snudda vid terminalens tangentbord och det var som en elektrisk chock farit genom honom. Med ett säkert grepp la han handlederna mot kuben och lät fingrarna ta plats på tangentbordet och en kraft strömmade mellan honom och maskinen. Den matade åt båda hållen, och både Nisse och terminalen fick nytt liv. Terminalens utseende ändrades inte, men han visste att den numera var långt mer än en simpel terminal, att något givit den ett eget liv. Tangenterna började vibrera under hans fingrar och oförstående såg Nisse ner på sina händer och såg att hans skinn hade samma glödande ljus omkring sig som de andra Sanna Hackarna han sett. Hans leder hade samma gudomliga styrka.

När uppenbarelsen nådde honom hördes ljudet av himlens trumpeter i luften och ännu en gång hörde han rösten av Hackingens Daemon.

"Så är det Nisse," sa daemonen, "du är nu en Sann Hacker, och det är enbart du som gjort dig till vad du är, som det måste vara. Nu har du även insett den andra sanningen -- Detta är förvisso Den Ultimata Datorn och på den kommer du kunna producera Det Perfekta Demot eftersom"
--nu ljöd trumpeterna om möjligt ännu högre--
"DEN ULTIMATA DATORN ÄR DEN SOM HAR EN SANN HACKER VID KONSOLEN."

Och Nisse H. Acker fann att det var sant.

Översatt från engelska till svenska och portat från ScienceFiction-Fandom till hacking av Janne Johansson. Originalet är skrivet av Walt Willis och Bob Shaw 1954, och den i sin tur är en allegori på John Bunyan's "Christian morality tale" sägs det.
Oh give me a clone, my very own clone,
with the Y chromosome changed to X!
And since she's my own, of my own flesh and bone,
she'll be thinking of nothing but sex!
User avatar
SBeaver
Posts: 266
Joined: 2002-03-07 23:32:13

Post by SBeaver »

Puh har du fåptt betalt för att trasa sönder våra nervbanor eller?
Jag orkade inte läsa mer än 15 rader.
BÖHHHHHHHH!!!
User avatar
Gnuet
Posts: 3736
Joined: 2003-04-06 14:20:38
Location: Savannen, Stockholm
Contact:

Post by Gnuet »

Ska vi sätta upp en pjäs?
iDon't care about your problems.
User avatar
fisk
Posts: 7485
Joined: 2003-03-18 21:09:30
Location: Örebro / Sverige
Contact:

Post by fisk »

Detta var som körsbärslikör och russin.
Aotearoa - tino rangatiratanga
Xhargh
Posts: 1177
Joined: 2002-10-21 15:05:32
Contact:

Post by Xhargh »

Väldokumenterad allegoritm... ;-)
Windows 98 på 4.38 MB, Nano98
User avatar
Gnuet
Posts: 3736
Joined: 2003-04-06 14:20:38
Location: Savannen, Stockholm
Contact:

Post by Gnuet »

fisk wrote:Detta var som körsbärslikör och russin.
bedövande och mättande?
iDon't care about your problems.
User avatar
lyckegard
Posts: 2190
Joined: 2002-03-11 20:30:35

Post by lyckegard »

SBeaver wrote:Puh har du fåptt betalt för att trasa sönder våra nervbanor eller?
Jag orkade inte läsa mer än 15 rader.
BÖHHHHHHHH!!!
fixa så testen blir svart på vit, skaffa en stor kopieringsmaskin och skriva ut? köpa lite chips, ett glas mjölk, två burkar jolt och lite jordnötssmör och grovt bröd och sitta och mysa i fåtölj?




Läsvärt!!!

Gillade delen om E-Go och om kommersh ejhacker
User avatar
SBeaver
Posts: 266
Joined: 2002-03-07 23:32:13

Post by SBeaver »

Ja gör gärna det, du behöver väl omväxling efter alla Kalle Anka o Co.
Men kan du skippa min titel det räcker med en.
hanzr
Posts: 35
Joined: 2003-11-03 15:00:19
Location: Uppsala

Post by hanzr »

Sjukt bra läsning, underhållning i högsta grad :)
[P4 2.4 @ 3.2 GHz] [Abit IS7 i865PE] [Twinmos TwiSTER PC4000] [Gainward GeForce 6800 GT GS 420/1130] [Seagate Barracuda 7200.7 120GB SATA]
User avatar
rokk
Posts: 4975
Joined: 2002-08-01 1:27:11
Location: Bollnäs
Contact:

Re: Den Ultimata Datorn

Post by rokk »

IcePic wrote:-"Tack, det är bra där." avbrät den unge mannen, "Kanske vill du att jag visar dig runt i staden. Mitt namn är Tale Sman och jag är en av stadsplanerarna. Jag är utbildad inom propaganda."
Stavfel eller är jag ute o cyklar igen? :)
GiNN mk3 - Core 2 Duo E8500 3.8Ghz @ 1.25v, Xigmatek S1284, Asus P5E-VM HDMI, WD Blue 640GB, 4x 2048MB PC2 6400, Asus 9800GTX+ Dark Knight, Asus Xonar DX mod. LM4562 + Thule IA60B, Samsung 2032BW, Corsair TX650, XP x64.
Validated
User avatar
IcePic
Hedersbit
Posts: 6061
Joined: 2002-03-08 16:09:38

Re: Den Ultimata Datorn

Post by IcePic »

rokk wrote:Stavfel eller är jag ute o cyklar igen? :)
Det är massor av fel, men jag orkar inte rätta. 8-/
Oh give me a clone, my very own clone,
with the Y chromosome changed to X!
And since she's my own, of my own flesh and bone,
she'll be thinking of nothing but sex!
User avatar
rokk
Posts: 4975
Joined: 2002-08-01 1:27:11
Location: Bollnäs
Contact:

Post by rokk »

Jag har en lista på de fel jag hittat... Något du orkar med? ^^
GiNN mk3 - Core 2 Duo E8500 3.8Ghz @ 1.25v, Xigmatek S1284, Asus P5E-VM HDMI, WD Blue 640GB, 4x 2048MB PC2 6400, Asus 9800GTX+ Dark Knight, Asus Xonar DX mod. LM4562 + Thule IA60B, Samsung 2032BW, Corsair TX650, XP x64.
Validated
User avatar
crossfire
Posts: 1609
Joined: 2002-11-24 15:07:46
Contact:

Post by crossfire »

rokk wrote:Jag har en lista på de fel jag hittat...
Att du bara orkade läsa är värd en medalj men att du gjorde en lista på alla stavfel oxå.. ;D
AMD XP2700+, DualDDR 2x512mb PC3200 Kingston, Epox-8rda+ Nforce2, Radeon 9600xt, Chieftec Dragon - Silver
.Undrar du vad jag pysslar med på bilden? Titta här.
User avatar
kosmiq
Hedersbit
Posts: 451
Joined: 2002-03-14 16:21:58
Location: Sverige

Post by kosmiq »

Fy haxxors vilken bra berättelse... Stenäg. Ett stort tack för att du postade den... :D

Hade missat den totalt annars...

*kramar om och håller i* :P
Epic_p1
Posts: 317
Joined: 2003-09-14 11:44:24

Post by Epic_p1 »

Efter att ha läst alltihop(!) så måste jag säga att det var grymt roligt :o
#mac.se @ EFnet
User avatar
rokk
Posts: 4975
Joined: 2002-08-01 1:27:11
Location: Bollnäs
Contact:

Post by rokk »

crossfire wrote:
rokk wrote:Jag har en lista på de fel jag hittat...
Att du bara orkade läsa är värd en medalj men att du gjorde en lista på alla stavfel oxå.. ;D
Jag är väl inte som alla andra.. ^^
GiNN mk3 - Core 2 Duo E8500 3.8Ghz @ 1.25v, Xigmatek S1284, Asus P5E-VM HDMI, WD Blue 640GB, 4x 2048MB PC2 6400, Asus 9800GTX+ Dark Knight, Asus Xonar DX mod. LM4562 + Thule IA60B, Samsung 2032BW, Corsair TX650, XP x64.
Validated
zmutte
Posts: 2
Joined: 2004-02-02 17:39:49

Post by zmutte »

Lätt läsvärt, gillade den skarpt :)
triton242
Hedersbit
Posts: 1133
Joined: 2002-03-07 22:34:51
Location: Nyköping Tystberga
Contact:

Post by triton242 »

Som vanligt är det folk som inte har bättre saker för sig än att gnälla på stavfel.
User avatar
Godspeed
Posts: 19
Joined: 2004-02-24 12:28:47
Contact:

rockenroll

Post by Godspeed »

nice historia. stay off the shrooms yes?
User avatar
linc
Administratör
Posts: 7602
Joined: 2002-02-13 22:22:11
Location: Skåneland
Contact:

Post by linc »

triton242 wrote:Som vanligt är det folk som inte har bättre saker för sig än att gnälla på stavfel.
Det är väl bättre att vi uppmärksammas på det så att det kan rättas?

(fel ställe att ta diskussionen på -pma mig?)
hej.
zmutte
Posts: 2
Joined: 2004-02-02 17:39:49

Re: rockenroll

Post by zmutte »

Godspeed wrote:nice historia. stay off the shrooms yes?
;D ;D
User avatar
rokk
Posts: 4975
Joined: 2002-08-01 1:27:11
Location: Bollnäs
Contact:

Post by rokk »

triton242 wrote:Som vanligt är det folk som inte har bättre saker för sig än att gnälla på stavfel.
Jag Gnällde inte, jag påpekade att det var diverse lättare stavfel och erbjöd mig att skicka en lista över det jag sett varit fel så det kunde rättas. :)
GiNN mk3 - Core 2 Duo E8500 3.8Ghz @ 1.25v, Xigmatek S1284, Asus P5E-VM HDMI, WD Blue 640GB, 4x 2048MB PC2 6400, Asus 9800GTX+ Dark Knight, Asus Xonar DX mod. LM4562 + Thule IA60B, Samsung 2032BW, Corsair TX650, XP x64.
Validated
User avatar
m0nk
Posts: 46
Joined: 2002-03-12 9:56:28
Location: Sverige, men bor i Greenock
Contact:

Post by m0nk »

Nä Linc... vi tar det här och nu... på gatan utanför ditt hus...

Stavfel måste lösas med VÅLD!

Allvarligt... vem ORKAR bry sig, om stavfel i en berättelse... som man inte själv har skrivit!
SuSE 8.2, Win XP [AMD Athlon XP 1900+, 256 Mb RAM] [2Mbit IP-Bolaget]

"...so that one may walk in peace..." - KM
User avatar
nva
Hedersbit
Posts: 2517
Joined: 2002-03-07 23:34:21
Location: Skåneland
Contact:

Post by nva »

Heltuff saga, Vishal ABCick-träsket har jag varit i och tagit mig förbi, tursamt nog :).
The three most dangerous things in the world are a programmer with a soldering iron, a hardware type with a program patch and a user with an idea.

In theory, there is no difference between theory and practice. But, in practice, there is.
Post Reply