Jag strävar inte efter att konvertera någon, gör vad ni vill med den information jag ger. Att förskjuta allting åt slumpen, medicin och så vidare är för mig lika befängt som ni anser att denna vetenskap är. Nog faller det under psykiskt betingad alternativ medicin/alternativa behandlingsformer alltid. Jag var dum som tog upp idén här - med den naturvetenskapliga grund som många troligen har, det är lite som att försöka ta sig in på ett amerikanskt militärforum och säga att vapen inte är lösningen på några problem.
Jag önskar inte säga att någon har fel nu, jag skildrar bara vad jag studerat och vilken ideologi jag anammat. Det fungerar till stor utsträckning för mig, och låt oss lämna det där.
hagstrom: Jag ber om ursäkt om mitt svar inte är tillfredställande nog, jag har inget för att ställa mig i den veritabla skottlinje det innebär att trotsa vad de flesta är övertygade om. Med vanemässig menar jag behavioristisk (som jag nämnt tidgare). Behaviorismen är en kluven forskning i mitt tycke, den innehåller vissa saker som jag anser befängda, men även en hel del intressant stoff.
Kortfattat kan jag beskriva det som att vi vänjer oss vid saker och ting på samma sätt som vi gör med mönster i vårat beteende. Människan är till stor del ett vanedjur, och de mönster vi lär in i våra beteenden integreras i vår identitet. Vi tar t.ex. för givet att när vi stoppar i oss en alvedon så lindras vår huvudvärk, och därmed sker det. Man kan göra samma sak genom att lära sig självkontroll. Placeboeffekten visar mycket på ungefär samma ideologi, det vill säga att förväntning på resultat i många fall blir detsamma som aktuellt resultat.
Jag skulle aldrig våga säga att exempelvis cancer och liknande allvarliga sjukdomstillstånd var i huvudsak orsak till den egna personligheten, invanda mönster och liknande - även om viss amerikansk forskning tyder på detta.
Jag såg ett exempel på discovery, där en ung kille på 5-6 år hade en svårartad cancer, där cystorna spridit sig i hela kroppen (lungor, lever, osv.) - läkarna ställde en ytterst olycksbådande diagnos, och menade på att han på sin höjd hade något år kvar att leva. I en intervju med pojken förklarade han att han mentalt "bekämpade" cancern i en slags dataspelsversion, han brukade spela TV-spel och bekämpa monster och levde sig in i att han gjorde detsamma med "sjukdomen" i sin kropp.
Som du förstår av orsaken till att jag tar upp det här så kunde forskarna se en tydlig tillbakagång i cancerns spridning, redan innan de började med cellgiftsbehandling.
Jag predikar för kören, känner jag
2. Jag påstår inte att jag är vetenskapsman, mina slutsatser är inte presenterade som vetenskapliga rapporter, för skulle jag ägna mig åt detta på ett seriösare plan (det vill säga i syfte att hjälpa till att sprida detta) så skulle 64bits vara en av de sista ställen jag skulle vända mig till. Ungefär lika misslyckat som att vara med i Jehovas och knacka på alla dörrar med: "Inga religiöst övertygade stofiler här, tack!"
Jag har tillräckligt med självdistans för att inse att det är segt att kämpa emot vanemönster. Folk har lärt sig under hela sin uppväxttid att "när man är sjuk går man till doktorn och får medicin", och det är därför även den psykologiska verksamheten inom vården är så psykofarmiskt lagd. Det vill säga man använder mediciner för att påverka signalsubstanserna i hjärnan och utgår till stor del från det biopsykologiska perspektivet.
Din skämtsamma inställning gör mig inte så mycket, jag vet själv hur jag skulle ha reagerat inför det här för fyra-fem år sedan.
