_______________________________________________
En omöjlig vänskap
En kväll som för många var helt vanlig, men för ett udda par i Stranglethorns djungler skulle den sätta
sina spår på ett ovanligt sätt. Denna historia handlar om två personer, som trots sina olikheter fann en vänskap.
Prästen Thélad hade i uppdrag att samla öron från troll. Han visste att det var ett nödvändigt ont, så trots att det inte
var roligt – så fann han sig i sin lott och började dödandet. Det var ett blodigt jobb, och uppdragets utformning
var inte ställt till hans fördel då den ärofyllda prästen ofta tilltygar sina offer till den grad att det inte finns något
identifierbart kvar på dem. Den främsta attackformen är skuggmagi, vilket ofta lämnar målet i en hög med
stinkande inälvor. Dock, för att kunna bevisa sin bedrift fanns inget annat väl än att bara kämpa vidare och plocka
på sig det som kunde hittas.
Helt plötsligt kom en fiende upp. En odöd häxmästare! Dessa är människans ärkefiender, och Thélad gjorde
sig beredd på anfall. Men Trampy, som häxmästaren hette, visade inga tecken på fientlighet, utan ställde sig och
bara log. Kanske hade han insett att han aldrig skulle ha en chans mot den kraftfulla prästen, och bara försökte
vinna tid. Thélad, som är en ljusets tjänare, visade barmhärtighet och log bara tillbaka, varpå han gick iväg med
syfte att ensam fortsätta sitt uppdrag som trolldräpare.
Till prästens stora förvåning följde häxmästaren efter, och fortsatte bara le – trots att halva käken saknades. ”En
efterhängsen typ detta”, tänkte Thélad och undrade om Trampy hade något i baktankarna. De olika språken gjorde
att de inte kunde kommunicera på annat sätt än med gester, och därför kunde ingen av dem vara helt säker på den andre.
”Jag kan ju inte vänta hur länge som helst på att han ska försvinna” tänkte prästen, och slängde iväg ett smärtsamt
anfall på ett troll som stod intill. Han var noggrann med att inte spendera sina krafter hur som helst, för tänk om denna
Trampy skulle anfall honom i svaghetens stund! Helt plötsligt måttade häxmästaren sin trollstav och slängde iväg en
samlad klump av magisk energi. Thélad blev förvånad över att den inte träffade honom, utan att trollet fick ta emot
hela smällen. ”Ett misstag?”, tänkte han, men blev övertygad om motsatsen när nästa salva också träffade trollet.
Den odöda hjälpte människan! Det är en sällan skådad syn, kanske finns det en gnutta godhet kvar i de ondskefulla
ruinerna efter Lordaeon! Tillsammans dräpte de trollet, och gick vidare på nästa fiende. Detta troll sprang fram till
dem och en närkamp på liv och död påbörjades än en gång. Duon var dock alldeles för stark för det ensamma
trollet, och snart var hans kropp i så dåligt skick att den knappt hölls ihop. Då dök ännu en person upp – en alv-druid
som var bra mycket erfarnare och kraftfullare än de båda magikerna tillsammans. Alven – som inte varit
närvarande hela tiden – såg en närkamp mellan en människa, ett troll och en odöd, och påminde sig om de band som
råder i alliansen. Han tog beslutet att hjälpa människan från den odöda, och anföll med all sin kraft. Thélad slog det
sista slaget på trollet, som föll till backen med en duns, och skrek sedan ut att inte döda den redan döda. Men det
var för sent! Trampy segade ihop och visade ännu mindre tecken på liv än tidigare. Druiden nickade ett ”varsågod”
åt Thélad, och förvandlade sig till ett vigt kattdjur och sprang iväg. Om han bara visste vad han hade gjort.
Thélad besatt kunskap om återupplivning, men den sträcker sig inte så långt bort som en odöd, och kunde därmed
inte hjälpa den stackars häxmästaren som långsamt smälte tills bara skelettet återstod. Thélad gick sorgset iväg,
och fortsatte på sitt uppdrag. Plikten framför allt!
Några minuter senare knackade någon på Thélads axel, det var Trampy. Han hade inte blivit godtagen i andevärlden,
utan blev tillbakaskickad för att slutföra sina uppdrag i Azeroth. De tittade på varandra och log, Trampy fortfarande utan
käke. Under en tid framöver dödade de tillsammans, de trivdes med varandra och blev vänner – trots att de inte
kunde kommunicera annat än med miner och gester. Det skulle dock än en gång visa sig att deras följe inte skulle
vara accepterat av andra i deras olika världar. För helt plötsligt fick de besök av ännu en äldre och kraftfullare kämpe.
En taurisk jägare med sitt djur! Katten flög på Thélad, som förstod att stunden var kommen. Han sprang iväg så fort
benen bar, och använde sina magiska kunskaper för att hela och skydda sin trötta kropp. Men katten följde efter, och
slag efter slag träffade honom i ryggen! När livsgnistan var på väg att tryta tog han en dryck med helande innehåll,
det skulle ge honom kraft att springa en stund till, men hur länge skulle det räcka? Jägaren och hans djur skrek och
utlöste salva efter salva mot prästen.
Plötsligt ställde sig Trampy ivägen för jägaren, och började skrika något obegripligt. Tydligen betydde det att jägaren
skulle återkalla sitt djur och sluta skjuta – för det var precis vad som hände. Thélad satte sig på betryggande
avstånd och iaktog häxmästaren och jägaren i deras diskussion som förmodligen handlade om huruvida prästen
skulle överleva eller inte. Hur den odöde pratade utan mun var dock något som Thélad förundrades över.
Kort därefter sprang Trampy upp till Thélad på kullen där han satt och drack uppiggande drycker för att återställa
sin illa tilltygade kropp, och jägaren vände sig om och gick. På Trampys kroppsspråk förstod Thélad att han var
trygg för tillfället, och visade sin tacksamhet med ett stort leende. De båda gick sedan och fortsatte sin jakt på
troll, och fortsatte där de slutat tidigare.
Thélad visste att vänskapen inte kunde bestå, men kunde inte på något bra sätt säga det rakt ut. Natten hade kommit,
och timman var sen, så Thélad tog fram sin hjärtsten ur väskan och började gnida den. Trampy förstod att prästen
nu skulle fara, och vinkade ett glatt förväl. De båda förstod att de nog inte skulle träffas igen, och att deras vänskap inte
skulle leva kvar annat än i deras hjärtan, om den odöde nu har något sådant.
Väl tillbaka i Stormwind tänkte Thélad tillbaka på den glada tiden med Trampy, men berättade inget till någon som
han inte litade på – för han visste att vänskapen inte skulle vara accepterad. Han visste även att alla odöda
inte var vänliga, utan att majoriteten bestod av genomgående ondska. Thélad fortsatte sitt liv precis som vanligt,
dödade hordes och andra fiender, men för alltid skulle minnet av den glade Trampy leva kvar.
Jag sitter nästan och gråter nu, är väl ganska lättrörd iofs 
