Dikter och poesi

[ZUdchu]

Ja, satt och tänkte på en dikt innan, tog ett tag att hitta den men här är den, många känner nog igen den, såvida ni sett en speciell film. Nå, tråden är inte skapad för att "titta jag har en fin dikt, läs den!" uatn som en liten samlingsplays för allt som har med dikter och poesi att göra. Posta favoritdikter och annat m.m.

Nå, den dikt jag tänkt posta är ytterst speciell, ingen förstår nog hälften av den men hoppas alla kommer älska den lika mycket som jag gör.

SNUBBLANDE MELLAN TVÅ STJÄRNOR
César Vallejo (1898-1938)

Det finns folk som far så illa att de inte ens
har någon kropp; bitvis kan deras hår
nedstiga, tum för tum, längs snillets dysterhet;
sitt sätt har de upptill;
sök mig inte, glömskans tand,
de kommer som ur luften, räknar sina suckar, hör
skarpa smällar mot gommen!

De träder ut ur sitt skinn, och kliar kistan som de fötts i
och stiger med sin död timme efter timme
och faller längs sitt frusna alfabet till marken.

Ack, så mycket! ack, så litet! arma stackare!
Ack, i mitt rum där jag hör dem med glasögonen!
Ack, i min bröstkorg, när de köper kostymer!
Ack, i min vita smuts, av dess sammansvurna träck!

Älskade vare medelsvenssons öron,
älskade vare de som sätter sig
älskad vare den okände och hans hustru,
vår nästa med ärmar, krage och ögon!

Älskad vare den som har löss,
den som bär en trasig sko i regnet,
den som vakar med två tändstickor över liket av ett bröd,
den som klämmer ett finger i dörren,
den som inte har någon födelsedag,
den som förlorat sin skugga i en eldsvåda,
och djuret den som liknar en papegoja
och den som liknar en människa, stackars rike,
den rent eländige, den stackars fattige!

Älskad vare
den som hungrar och törstar, men varken har
hunger att släcka sin törst
eller törst att stilla sin hunger!

Älskad vare den som arbetar per dag, per månad,
per timme,
den som svettas av skuld eller skam,
den som på sina händers order går på bio,
den som betalar med det han saknar,
den som sover på rygg,
den som inte längre minns sin barndom, och älskad vare
den skallige utan hatt,
den rättfärdige utan törnen,
tjuven utan rosor,
den som bär klocka och har sett Gud,
den som har en heder och inte dör!

Älskat vare barnet som faller och alltjämt gråter
och mannen som har fallit och inte längre gråter!

Ack, så mycket! Ack, så litet! Arma stackare!

[Kimball]

Djupt och vackert..!

Får lägga till en som jag inte tänker kommentera dårå:


My world was so screwed
Everything was a mess
I felt like running
But found nothing, only wilderness,
I fooled myself too much
Thought I could get both
But I finally figured it all out
I needed to fly the most

I figured out that all the pain in life
Goes mostly to the heart
Then as you hit the ground
Your world just falls apart
I figured out how cruel it can be
And how life pretty much ruins it all
But I guess there's nothing I can do now
No one was there to break my fall

People said it would never change
But I wouldn't listen to friends
They said that I will only get hurt
God, I sure fooled them
For I was the one who let myself down
Who never showed how much it killed
I swore, I cursed, I said it all
It all emptied and then it all filled

These tears have been here for days now
And I think they'll be here forever more
If I don't let go of all the hurt and pain
My body will be broken and torn
But you two were the ones with style
You never let me down
I hate to see this life end
Please don't let me go with a frown

I had to leave this life I made
To go somewhere else
To go and find something new
Something I've never felt
I climbed that ladder up high and tall
And when I jumped I started to cry
For when I reached the very bottom
I realized... I couldn't fly