Jag får ofta frågorna "Varför kör du Unix?", "Är det bättre än Windows?" m.m.
Det hela började för några år sen då det mest handlade om att jag ville vara lite tuff och annorlunda. Då körde jag Slackware dualboot med Win2k. Men eftersom mina kunskaper var mer begränsade då än vad dom är idag hade jag lite problem att jobba i det så det blev lätt att jag satta och bootade om flera gånger i timmen.
Sen så lyckades jag förstöra alla partitioner på disken så jag körde bara Windows ett tag. (Detta var runt ett år sen).
Och sen för något halvår sen blev jag så arg på Windows så jag tog bort "skiten" och slängde in FreeBSD på burken istället. Då hade jag redan kört OpenBSD på servern ett tag. Genom att göra på detta sätt tvingade jag mig att lära mig.
Men efter att tag så förändrades det. Nu kör jag Unix mer för att jag tycker det är roligt än för att jag tycker att det är "bättre". Visst, för mig och mina behov är det "bättre", det känns bra att kunna lita på sitt system.
Jag gillar att sitta hala natten med ett problem som inte vill lösa sig, jag gillar att pilla i timmar på sånt som bara tar "klick, klick, klick" i Windows. Det är så härligt när man får igång det och kan börja pilla med nästa sak. Och när man väl får igång det så funkar det som det ska också.
Allt det här om Unix vs. Windows blir mer och mer en politisk debatt. Jag gillar inte vad Microsoft gör med Windows, snart har windowsanvändare ingen frihet kvar. Snart kan dom inte kolla sin mail utan att microsoft vet vad dom gör. (eller gör dom redan det?).
En annan sak som är trevligt med dessa opensource-operativsystem är att dom just är opensource. Det är inte lätt för programeraren att lägga in någon "fuling" i koden utan att någon märker det.
Sen att det är gratis är ju trevligt. Vill man t.ex. sätta upp en microsoft-webbserver måste man först köpa Windows Server, sen kanske nån SQL-databas som kostar multum. Vill man ha en mailserver får man betala för den.
Skulle inte våga riskera min Windows-installation, för att fippla runt med linux "på riktigt". Nej, då övar jag hellre i VMware. Och det går alldeles utmärkt.
Men dagen jag installerar kommer närmare och närmare för varje timmer jag sitter och leker i VMware.
Skulle inte våga riskera min Windows-installation, för att fippla runt med linux "på riktigt". Nej, då övar jag hellre i VMware. Och det går alldeles utmärkt.
Men dagen jag installerar kommer närmare och närmare för varje timmer jag sitter och leker i VMware.
zerax wrote:dalade tankar där. Men jag bytte då windows inte fungerade bra med mitt morderkort men det är en helt annan historia.
// Zerax
Det är knappast så att vi har tidsbrist, dela gärna med dig.
Du ber om det.
Jag har mig ett Epox 7kxa+ Mb och i windows måste man minst ha alla patchar som finnes, och när du har installerat in alla dom patcharna och så strular det inbyggda ljudkortet och ligger och stör det ljudkortet jag har i burken (ja det är avstängt ifrån bios, det inbyggda).
Sedan har burken en tendens att "hänga" sig efter en 10 dar uptime.. jobbigt som f*n.
Men i linux slipper jag dessa problem. Därför är det värt enligt mig att sitta en natt och läsa howtos för att få det att fungera som jag vill. Sedan skall tilläggas att mb klarar inte av att köra mina pc133 minnen i 133mhz utan skall stämt köra 100mhz. Annars hänger sig burken totalt. Roligt Moderkort eller hur?
Jag började 95 som unix-admin efter att ha drivit lite pc och macnät, så
det var bara att kavla upp ärmarna och hådköra med en gång. Ett par
månader senare framgick det att Linux för amiga började komma i en
användbar form via kernel 1.2.13pl10.
Från att ha varit hyffsat bra på amigan fick jag en inblick i hur ett professionellt
OS skulle fungera.
Till en början var det mycket som var likt amigaOS. Inte de råa tekniska
bitarna, men hur man körde shellet och lite hur filosofin med att ha många
små program som gör varsin sak bra som man sen kopplar samman.
I amigaOS var det Arexx som band ihop alla program, medans unix har
en mer komplicerad modell, men det beror mest på säkerhetsaspekterna.
Jag hade dessutom stått ut med DOS med dess usla design och macOS
likaså, även om den kändes lite smidigare än DOS+Win fram tills 95:an.
Man kunde nätverka lite med MacOS och Winfwg311, men det var peer-to-peer
och mycket svart magi inblandat.
Sen kom man till unix, och ju mer jag lärde mig desto mer klarheter fick
man. Jag ansåg långt in på 90-talet att amigaOS var klart bäst (för mina
ändamål, märk väl) och att de delar som spelade roll var de bitar där
amigaOS helt klart klådde både win3x och MacOS. Responstider och smidighet
var mer värt än de embryon till virtuellt minne som Win/Mac hade då.
Prestandan i ren cpu var ju svår att slå för en m68k-vs-x86, men iom att
OSet var så mycket mer avancerat i de avseendena så kände man inte
samma brist på sin amiga. Den svarade fort, hade inte samma bloat och
gick att göra skitcoola demos på, men det var inget man renderade
ToyStory3 på. =)
För varje bit av unix som jag förstod så insåg jag hur genomtänkt allt var.
Det var inte optimerat för demos och spel precis, men när man är 60+
personer inloggade på en och samma maskin inser man att vissa val är
"smartare" än andra.
Alla delar, från filsystemscachar och -design till filstrukturen och shellet, hade
en klar genomtänkt linje i sig.
Det betyder inte att det är smidigt och enkelt, utan att det är inte dumt och
kraftfullt.
Efter att ha lidit med diverse kassa OS så kändes det skönt att ha ett system
som låter mig göra det jag vill, om jag bara kan be den på rätt sätt.
Den som provat tidiga MacOS vet hur skoj det är att varje requester som
poppar upp med en fråga äter all musinput så att man inte får göra JackShit
förrns man svarat på den. Den som kört tidig windows vet ju att blåskärm
hörde till, även för de som körde stabil hårdvara och drivrutiner som matchar.
Inget sånt råkade jag ut för på unix. I mitt fall var det ju SunOS och
Solaris på Sunmaskiner. Sket sig ett program och åt all input (Netscape
har som vana att göra det =) så gick man till nästa dator, tog telnet in och
slog ihjäl programmet så släppte allt igen. Tog man död på ett program så
friades faktiskt _alla_ resurser. Det var sällan eller aldrig som man bootade
om för att "rensa systemet".
Man kunde nätverka med tcp/ip direkt. tcp/ip och nätverk är en så vital del
av unixarna att både Solaris och Irix (SGI's version) lipar om det saknas
ethernetkabel i porten när man bootar. SGI:erna går så långt att de antar
att det är nåt trasigt och säger att man borde felsöka nätverksanslutningarna.
De som provat tcp/ip på tidig windows (trumpet winsock) och MacOS 7
vet att det är ljusår ifrån den miljön. Visst, NetBEUI är lite enklare för win,
och appeltjatter för MacOS, men att få win att prata Appletalk eller MacOS
att lyssna på netBEUI var ju så gott som lönlöst. Alltså fick man köra tcp/ip
vilket de var lika sunkiga på båda två.
Från den bakgrunden var det underbart att komma till ett OS som inte
ansåg att nätverk var samma typ av extra onödig finess som en scanner
eller en plotter.
Jag fick helt plötsligt vana att mäta uptime i ~100 dagar. Det var också en
helt ny upplevelse. Att vänja sig vid att det inte slumpmässigt kraschar går
ruskigt fort. (Precis som man vänjer sig vid scsi-raidars hastighet alldeles
för fort =)
Fanns det inga nackdelar då? Jag låter ju som en begagnatbilförsäljare här,
med bara lovord men det beror ju på att det var ett enormt lyft jag råkade
ut för, på väldigt kort tid.
Jo, det fanns nackdelar. Det finns ont om spel till unix, så det var bara att
sluta drömma om Doom-for-SunOS (ok, just den fanns =) och liknande.
Men eftersom jag spenderade hela 80-talet med att spela videospel så var
det ändå dags att göra nåt mer seriöst så för mig var det ingen jätteförlust
att inrikta sig mot unix av den anledningen.
Det grafiska var inte skitsnyggt. Det var knappt snyggt alls ibland.
Visserligen är 4Dwm för Irix rätt snygg, enkel och bra, men andra unixar
använde Motif och senare CDE och de är ju knappast en orgie i estetik.
Dock är det ju så att Motif, CDE, eller whatever-miljö-på-en-slumpvis-unix
oftast är funktionell. När man jobbar som admin eller programmerare så
spelar det inte så stor roll om man måste dra i en meny eller klicka på två
knappar för att starta sin favvoeditor, eftersom man kommer ha den uppe
under hela arbetsdagen. Eller längre. Det är ju inte alls ovanligt att man
låter ens session vara kvar över natten med skärmsläckaren igång som
skydd mot klåperi, och sen blir man besviken den dagen strömmen gått
och man måste starta om sina program. Som jag sa, stabilitet vänjer man
sig vid fort.
Unixmaskiner var sällan billiga heller. Jag inbillar mig att det var värt det
priset där jag jobbade, eftersom man vann mycket annat men det var ju
givetvis en faktor som inverar på "betyget" för unix.
Det var ju en av anledningarna till att Linux slog så fort. Man fick ett unixlikt
OS för noll kronor. (eller priset av 40+ floppies som de tidiga distarna kom
på)
Helt plötsligt kunde Vem von Helst få ett kompetent OS mer eller mindre
fritt på sin maskin som kanske hade en del hårda kanter, men som snabbt
tog sig framåt inom OS-marknaden. BSD låg lite efter, inte tekniskt utan
legalt. De hade en kärv period då AT&T jagade alla som ville ge ut BSD
fritt eftersom de hade sponsrat utvecklingen av vissa delar, så BSD-folket
fick sitta och skriva om en jäkla massa kod för att garantera att den var
helt fri igen.
Helt plötsligt hade unix-världen öppnat sig för "vanligt folk". Många av de
som kodat på 80-talet letade efter ett bra/bättre system som inte hade
alla de nackdelar som 80-talens OS led av, och unix var svaret.
Det kom med fria utvecklingsmiljöer och dokumentation om systeminterface
och anrop, nåt som kostar dyra pengar på kommersiella OS tidigare.
Så mitt i den har omvälvningen administrerade jag efter bästa förmåga
100+ sunmaskiner med stabil fin solaris. Givetvis ingick det en massa
nätbyggande och säkerhetsjobb, eftersom universiteten och högskolorna
har fin bandbredd att sätta warez-site på.
Jäkligt snabbt kom man på att många av de val som unix gjort i slutändan
är ganska sluga. Iden med att bara ha ett enda filsystem, på vilket man
monterar diskar och andra enheter är smutt när man vant sig.
Under amigaOS hade man nåt som kallades "assign" vilket motsvarar
subst i DOS, dvs att ge en katalog en virtuell enhet "G:" som man sedan
kan referera till. En smidig funktion, men helt onödig om man har ett enat
filsystem som unix. Det som jag såg som en fördel som amigaOS hade visade
sig helt enkelt bara vara en workaround för ett problem jag inte sett innan,
om än en fin workaround. När man kommit från C64 med devicenummer
som ,1 för tape och ,8-11 för floppies så ser man det inte som ett problem
när man går till amigaOS eller DOS att referera till devices som man gör
där, men när man provat nåt ännu smidigare så ser man hur bra det kunde
varit.
Men det är mer runt filerna som gör unix speciellt. Man når nämligen så gott
som all hårdvara (utom nätverkskort i princip) via filer. Visserligen virtuella
filer (s.k. device-filer och andra specialfiler) men för ett program så är det
som vilken vanlig fil som helst.
Vill man läsa det råa datat från sin hårddisk med start på bootsektorn på
sektor 0 och till slutet så läser man från filen /dev/rsd0 som om det var
vilken fil som helst, bara det att innehållet kommer vara det som disken
innehåller. Samma sak med tape. Eller musinput eller parallellportar eller
internminnet. Man kan (iaf på de flesta unixar) läsa filen /dev/mem om
man har root och i den "filen" se datorns internminne. Hur smutt är det inte
att kunna läsa internminnet från ett script? Inte för att jag kan tänka mig
många fall där det skulle vara nyttigt, men det är just det som är kärnan
i unix. Det är inte frågan om vad konsumenten IcePic kan tänkas vilja
och ha nytta av, utan man ger alla möjligheten att själva välja om de
vill göra det. Möjligheten finns där.
Samma sak med filsystemsreparationer. Jag hamnade i en "datorkrigsdebatt"
en gång där jag försvarade NetBSD mot kritiken mot att den "var så lipig"
för att strömmen gått och disken var i osynk. Sånt händer ju alla datorer
om de skriver till disken när strömmen går, så det var inte det debatten
handlade om, utan mer "varför gör inte fsck som jag vill?".
Många (alla?) unixprogram och utilities gör ett par saker, men gör de bra.
Program som "cp" som kopierar filer kan kopiera på massor med sätt,
rekursivt, men bibehållna permissionsflaggor osv, så den har en ziljon
switchar som talar om exakt hur man vill kopiera. Det kan kännas förvirrande
för de som är nya, men det är långt bättre att ha en massa konstiga
optioner just-in-case än att aldrig kunna kopiera länkar (genvägar) utan
att alltid följa länken till sin destination eller dylikt.
Fsck är ju det program som checkar filsystemen vid boot och den ger dig
tre val, vilket tydligen var för mycket för min opponent.
Ett val är ju alltid att skita i att laga och stanna, det är det få som är intresserade
av normalt sett.
Nästa val är det som unix gör normalt, att laga alla enkla fel (t.ex filer som
skulle raderas men inte är helt borta osv) men stanna om kritiska fel uppstår
som kommer innebära dataförlust och det tredje valet är att köra över
användaren helt och ta bort allt som är "fult" och boota vidare om det gick
bra och skita sig annars.
Det finns människor som vill ha val #1, speciellt de som designar filsystem
och liknande, som är bättre på att laga än vad fsck är. Dessa personer kan man säkert
räkna på sina fingrar. =)
Det är ju inte ett särskilt bra alternativ att ha som default.
Alternativ #3 kan ju kännas smart initialt, speciellt om man har traditionella
mac-users som lyfter musen från bordet om man ber dem "föra musen uppåt"
De kommer aldrig vilja veta vilka filer som rykt och de kommer inte veta
vad filerna var bra för om de ser filnamnen fara förbi.
Dock känner jag (och säkert många med mig) att det vore bra att veta
om drctXaud.dll just försvunnit, för då kan jag snabbt konstatera om
ljudet i spel slutar funka. Jag får ju åtminstone en chans till en ledtråd.
Så det lämnar alternativ #2, dvs gör alla ofarliga reparationer och stoppa
om vi måste börja ta svåra beslut om filer vars data kommer gå förlorat.
Om man inser att diskar kan ha fel, inte bara den typen av fel som uppstår
om man inte har journalfilsystem och liknande, utan riktiga fel på datat i
sektorerna som inte alls matchar det som kan/ska stå där så förstår man
varför val #2 är rätt. Ett journalfilsystem skyddar mot "mjuka fel" av typen
"höll på att radera en fil men sen gick strömmen" eftersom de skriver i loggen
att "nu ska jag ta bort fil X", sen börjar den ta bort filen ur katalogstrukturen,
allokeringstabeller osv, och till sist tar den bort ur loggen att "fil X ska bort"
Men om man har en sektor som ska innehålla listan över alla filer och just
den sektorn innehåller slumpdata, vad gör man då?
Kanske, när strömmen gick på natten, så skrev HD:n ner junk medans
disken så sakteliga varvade ner. Kanske håller disken på att rasa. Kanske
har man en skakig IDE-kontroller, dålig IDEdriver, buggigt filsystem eller
tusen andra saker som kan orsaka att fel data hamnar på en av alla
miljoner sektorer på en modern disk. Men oavsett vart junket kommer ifrån
så kan inte ett journalfilsystem lösa problemet med att filsystemet på disken
är i ett okänt läge då. Står inget i journalen om hur alla giggen ska fördelas,
eftersom det inte är en backup, bara en journal. I det fallet, med slumpdata
i en vital sektor så måste man ta ett par hårda beslut och ett OS som inte
låter dig ta dessa beslut är ett sämre OS, i mina ögon. Kanske finns det
en reserv för denna del, precis som FAT ligger på två platser på en PC-floppy.
Kanske kan man skippa en liten del av sin HD och hoppa fram till nästa
superblock på under unix och bli av med nån procent av sina filer.
Kanske kan man köra på och hoppas att inga filer refereras till av den
sektorn eller att bara oviktiga filer rykt. Kanske en printerdriver för en
15 år gammal radskrivare åkte som man aldrig kommer behöva.
Men att inte ge personer valet är i mitt tycke fel. Man kan skriva med
stora röda bokstäver att "Det är 34 personer i världen som borde välja
'Manually fix' och du är inte en av dem, välj 'Default'" men jag tycker
valet ska vara där ändå. Nån dag kan det vara data som är viktigt nog
för att betala en av de 34 att komma och laga disken. Då vill inte jag att
datorn antog att jag var en Joe Sixpack och skrev bort allt och rensade
filsystemet.
Jag kan ju avslöja att varje gång Linuxen på jobbet får spunk så startar
jag den med "fsck -y <filsystemet>" och låter fsck ta bort allt som är
skadat (-y betyder "svara Yes på alla frågor") och sen följer jag
listningen av borttagna filer som följer.
Men jag är glad att den kan rensa skitfelen själv först, eftersom antalet
småfel på en linuxfilserver med mycket cache och 100G+ disk rätt snabbt
rullar förbi.
Att blanda det med de allvarliga felen som kräver y/n-svar vore ju dumt.
På en 1.44Mb-floppy är det kanske ok, men inte på miljontals filer.
Så det är lite i unixens natur att ge dig möjlighet att skjuta dig i foten ibland,
eftersom om man tar bort den möjligheten så tar man även bort möjligheten
att göra riktigt smarta saker.
Och när man sitter vid ett OS som hindrar en från att göra riktigt smarta
saker som man vill göra så blir man snabbt frustrerad.
Norton Disktools (vad den nu exakt hette) för MacOS7 var sådan att om den
disken man lagade var lite-för-trasig så stoppade programmet bara och
sa att det inte gick att laga allt. Inte så att man fick chans att kopiera en
enda fungerande fil om nu bara en fil av alla klarat sig, utan kunde inte
programmet laga helt så var det stopp. Och reformat blev enda lösningen.
Det är lite av den "charm" jag upplever med unix, unix växer tillsammans
med ens egen kompetens. Man kan köpa fin förinstallerad Linux om man
är rädd för partitioneringsverktyg och hamna direkt i KDE/Gnome och få
allt fluff man nånsin kan behöva. (Speciellt nu när MacOS är *BSD) eller
så kan man vara lite mer wild-n-crazy och köra dualbootat. Oavsett vart
man lägger sig så finns det möjligheter att finna uppgifter och problem som
matchar ens förmåga.
Vill man programmera finns det allt från assembler till enkla scriptspråk,
och så gott som allt finns gratis.
Det finns en stor mängd program för massor med ändamål, allt från simpla
patienser till simuleringar av krockande galaxer.
Unix är så enkelt i sin grund men kraftfullt i sin design att det är sig likt på allt från
min amiga till en superdator från Cray.
Självklart skiljer sig smådetaljer, men vanliga små program kan lätt portas
från den ena till den andra eftersom OS:ets interface ser så gott som likadant
ut på båda. Man öppnar alltid filer med open() och skriver med write(), inte
amigalinuxspecialOpen() och CraySupercomputerWriteToDisk().
Sånt spelar enormt stor roll för att göra portabla program som fungerar
på en stor mängd olika hårdvara och unixlika OS.
Det gör även att den som är en örn på en typ av unix snabbt lär sig ett
nytt, eftersom det är smådetaljer som skiljer.
Denna enkelhet var nog det som fick mig att fastna för unix. Designen är
enkel så att det ska gå att göra avancerade saker i OSet.
Visst kan det kännas trist att behöva skriva saker i shellet om man är van
dubbelklickare, men det är än mer frustrerande att inte kunna påverka ens
dhcp-klient att inte acceptera den default-gw som serveras från servern
om man "vet bättre". En sån knapp finns bara inte att tillgå. Vad gör man
då i t.ex Win*? Eftersom en fin och enkel dhcp-klient redan kommer med
OS:et så är risken för att man hittar en ny att byta ut med så gott som
obefintlig. Enda chansen blir att skriva ett läskigt program som rotar på
ställen där normalt folk inte ska vara och då har tröskeln stigit enormt
högt för vem som kan åstadkomma en sån manöver.
Så fort man börjar gå utanför ramarna som Bill eller Steve har lagt ut
för vad användare ska kunna göra så blir saker enormt jobbiga väldigt fort.
Det är inte dödsenkelt att lära sig editera config-filer i unix, men det klår
ju regedit32 vilken dag som helst, om man ska få morsan att laga datorn
över telefon. Trots regedits enkla standardiserade upplägg.
Så unix lägger en viss tröskel på användandet initialt, men sedan går det
som en ramp uppåt i jämn vinkel. Som jag upplever windows och andra
OS så är det skitenkelt dag #1 och en stund framåt, men sedan vänder
det upp som en vägg varpå man måste kunna en jäkla massa direkt för
att bara åstadkomma lite mer än innan. Lite som kommersiell spelprogrammmering
nuförtiden. Förr kunde Jeff Minter sitta på rummet och skriva det ena
kamelspelet efter det andra med grafik, musik och kod alldeles själv, men
ett spel gjort av en person får svårt i dagens läge.
Jag har gärna ett OS där tcp/ip inte är ett påhäng och sen leker jag med
IPsec eller andra typer av tunnlar och nätverkstjänster än att vänta på att
Bill gör InstantSecurity(TM) som kräver att mitt nätverkslösen syns på
Passporttjänsten så de kan maila det till mig om jag glömt det om ett år.
Så även om avancerade saker kräver mer jobb av mig så är det ändå
lättare om man dels förstår principen av vad man försöker åstadkomma
och dels sitter på ett system med ordentlig dokumentation och exempelfiler.
Att lära sig IPsec eller vpn-byggande från F1-hjälpen i nätverksdelen anser
jag vara uteslutet.
Dessutom är det en massa licensgrejer runt windows. Har man "fel" version
av det så får man bara serva tio klienter osv. Det spelar kanske ingen roll
för just Joe Sixpack, men jag vill kunna köra IPSec i alla moder (transport
och tunnelmode) utan att undra vilken version av win2k jag kör.
Eller smp eller vilka andra saker som de utan Pro/Server/AdvServer anses
klara sig utan.
Så roligt är det inte att installera om, speciellt som upgrade för win brukar
lipa om att "du har fel språk" om man råkat blanda. Hur skoj är det?
Jag skiter väl i om språkfilerna kommer i otakt med hälften engelska och
hälften svenska, så blir det iaf till slut. Jag har lekt med datorer för länge
för att tycka att ominstallationer med reformat ska vara roligt.
Det är många punkter, många sidospår och tyckanden, men så är en kortfattad
beskrivning av min upplevelse om unix.
Det finns alldeles för många som har konstiga missuppfattningar om unix
som leder till att folk inte ger det en ärlig chans.
Vill man ha fluff och skins och themes och fadande effekter så visar MacOSX
med all önskvärd tydlighet att det låter sig göras. Anledningen till att andra
unixar inte aggresivt tagit efter är att folk inte anser att det är lönt att lägga
tid på sånt, utan vill använda datorn till det de vill använda datorn till.
Jag gillar inte att starta W2k Advanced (notera, advaaanced) Server och
få tips om att Startknappen används för att starta program. Kan nån svara
på vem fan den hjälper riktas till? Inte är det till de som behöver en Advanced
Server iallafall.
Rätt OS till rätt person/uppgift, men min uppfattning är att Windows inte
längre är rätt till det mesta. Det är knappt att det finns nån del där win har
nån feature som verkligen gör att inte unix skulle kunna fylla den uppgiften
om nån ville. 3dspel är ju enda stället där windows verkligen leder, men
det är ju bristande köpintresse från unixfolket och inte tekniska frågor
som avgör det. Det finns ju 3D(GL)-spel även om det tar ett tag innan de
kommer ut från de portande företagen.
Vill folk ha ett OS som inte tar dem för idioter så finns unix där. Det fanns
långt innan windows och lär finnas kvar långt efter i nån form.
Den kommer med en full verktygslåda, och även om instruktionerna ibland
ser lite finstilta ut så beror det på att det ska få plats med mycket info.
Det verkar oftast som om unix-users är elitistiska och ser ner på okunskap
men det jag märkt är att de inte ser ner på okunskap i sig, utan på ovilja
att lära sig. Folk kan en massa för att de lärt sig ta reda på svaren och när
nån ställer en fråga så brukar svaret oftast vara en pekare till hur man får
reda på svaret själv. Lite som talessättet: "Give a man a fish and he wont
be hungry for a day, teach him to fish and he'll never be hungry in his life".
Folk som kommer till en maillista (gärna på gratisunixarna) och säger:
"Jag är hungrig" får svar som anger antingen hur man fiskar, eller vart
manualen "Lär dig fiska i tre enkla steg" ligger. Tyvärr tolkas det som om
folk inte vill ge dem fisk varpå lip och gnäll ofta uppstår, trots att de som
svarat faktiskt har haft som mål att hålla dem mätta resten av deras liv.
Om man som nybörjare inte ser det, utan tycker att unixfolk är idioter som
inte gav dem en fisk nyss, då kommer det inte fungera. Då är inte unix nåt
för dem, helt enkelt. Precis som enhjulingar inte är nåt för folk som inte
har varken balans eller tålamod. Maillistorna (och forumen) brukar innehålla
en stor mängd riktigt nyttig info men de är sällan eller aldrig fulla av folk
som vill sitta och mata ett stort antal newbies med en fisk om dagen, resten
av deras liv.
Och jag menar det här på det bästa möjliga sättet. Vill man ha en plats där
man kan sitta med munnen öppen och vänta på att stekta sparvar flyger
in i ens mun så är unixforum/maillistor fel plats. Ju mer lip och gnäll det
kommer över att det är så, desto färre bra svar blir det dessutom.
En gång i tiden fanns (ok, finns fortfarande) en newsgrupp som hette
alt.unix.wizards där det var tänkt att sluga unixhackers kunde prata om
djupare frågor och svårare ting, medans normalfrågor om installation och
usergrejs i allmänhet kunde hållas i comp.sys.unix.help och liknande.
Tyvärr tänkte alltför många att "åh, vilken bra grupp att ställa mina n00b-
frågor på, där finns en massa 'wizards'". Problemet var att de eventuella
wizards som fanns där var där just för att inte bli floodade av user-frågor
om "enkla" saker, så de gick nån annanstans, och idag är alt.unix.wizard
allt annat än hög nivå på. Sist jag tittade in där var det mestadels wannabes
som ville verka coola. Jag ska ju villigt erkänna att jag inte var med då
det begav sig, utan tittade in när jag hörde storyn ovan och det var tyvärr
sant som det skrevs.
Så vad är poängen? Jo, de som har nybörjarfrågor ska leta efter rätt plats
att fråga om saker, och givetvis först och främst leta och läsa dokumentation
först och fråga sen, gärna på ett sätt som visar att man försökt själv.
Det finns ju en länk till nån unixgurus hemsida med tips för den som vill
ställa en massa frågor, lite netikett men även "hur lurar jag slugt folk att
svara på min fråga". Ni kan säkert söka fram den här på forumet, den
brukar komma upp då och då. Även om den är lite hårt skriven så stämmer
den. Man kan inte maila Linus Torvalds och tro att han ska svara på hur
man monterar NTFS-filsystem från Redhat7.2 eller varför joysticken hackar
i xpilot.
Även om han kan ta reda på svaret vore det extremt bortkastad tid för
samtliga linuxanvändare i världen om han la 5 minuter på att googla fram
redhat-hjälpen åt dig eller en kvart titta på joystickkoden för din plattform.
En förlorad Linus-kvart är ju 15 minuter gånger 5-10 miljoner linuxanvändare.
Det tar ju inte många users, a en kvart var, heller för att ta upp all vaken
tid han har till sitt förfogande. Så även om man tycker att Linus borde veta
allt om sitt OS, eller att "jag har ju en kernel, alltså postar jag mitt netscape-cookie-problem
på kernel-misc-listan" så kommer folk förargas över att man ödar tid på
fel saker på fel plats.
Dock kan man alltid, med rätt typ av slughet och envishet arbeta sig upp
via listorna tills dess att folk på kernel-misc faktiskt anser att ens fråga
inte bara är relevant utan också intressant och tänkvärd.
Men man brukar veta när så är fallet. =)
Lite som om man tittar på 90 fot långa lyxkryssare. Om man behöver fråga
om priset så är den för dyr för dig.
Nu har jag drivit ännu längre ifrån det jag avsåg från början, men om nån
undrar om mitt unixintresse och mina preferenser så finns säkert svaret
ovan, nånstans.
Oh give me a clone, my very own clone,
with the Y chromosome changed to X!
And since she's my own, of my own flesh and bone,
she'll be thinking of nothing but sex!
Skulle inte våga riskera min Windows-installation, för att fippla runt med linux "på riktigt". Nej, då övar jag hellre i VMware. Och det går alldeles utmärkt.
Men dagen jag installerar kommer närmare och närmare för varje timmer jag sitter och leker i VMware.
vmware är dock hemskt, jag menar, Du tappar ALLT vad kännsla är osv... blir slött och äkklit *bläa åt* men det är juh ett alternativ om man inte vill pilla "riktigt" ;p
Alcatraz wrote:vmware är dock hemskt, jag menar, Du tappar ALLT vad kännsla är osv... blir slött och äkklit *bläa åt* men det är juh ett alternativ om man inte vill pilla "riktigt" ;p
Äh, det är iaf minst fyra gånger snabbare än vad linux på "riktigt" var på gamla P2'an.
Du ska alltid vara värst va? Jag är imponerad.
Skrev du det nu eller hade du det undanstoppat?
Både och. Det har legat aningens i bakhuvudet och inte passat in riktigt
som artikel eller som svar förrän den här tråden. Men texten är "nyskriven".
Oh give me a clone, my very own clone,
with the Y chromosome changed to X!
And since she's my own, of my own flesh and bone,
she'll be thinking of nothing but sex!
IcePic: Du måste ge ut en bok. Jag orkar nämligen inte sitta och läsa så mycket rätt upp och ner på en skärm. Snälla skriv en bok. Eller gör en hemsida där du har flera kapitel så man läsa i lugn och ro.
En normal person har ett liv.
En nörd har ett i varje dator.
Intressant läsning. Jag har använt alternativa operativ(mest OS/2) förr och till och med haft någon Linux-distribution installerad vid korta tillfällen, så den dag jag känner att behovet ökat så kommer jag gladeligen att köra någon *nix, eller annat alternativt operativ.
Det här med trösklar att komma över påverkar ändå även mig skall jag erkänna. Ungefär som att OS/2 dog av betydligt snabbare för mig för att det var krångligare att få till en fungerande internetanslutning på den tiden det begav sig. De gånger jag installerat Linux har det åkt bort för att jag tröttnat på konfigurerandet, en gång redan innan jag ens kommit in i grafisk miljö. Men det var också ett tag se'n och det finns mer användarvänliga (läs:med vettiga installationsrutiner) distributioner idag.
Jag ser mer praktiskt på verktygen idag än jag gjorde när jag sög i mig tjocka manualer för sådär en 10-15 år sedan. Intresset att lära för lärandets skull finns inte längre på samma sätt, utan det är målet med verktyget som blir det avgörande för vad jag använder för stunden. Det som lockar mest just nu är att få ett system som är smalt från grunden och man sedan bygger på med vad man vill ha. Istället för som nu när man spenderar en del tid till att hitta saker i systemet som går att stänga av eller radera. Om Microsoft bara kunde se värdet i en mer modulär design så skulle de kanske kunna hålla kvar ännu fler användare och företag vid sina produkter.
Skulle någon villja skriva en liten förklaring om LFS?
En sak jag kom att tänka på med linux är när man lägger till en hårdisk. man stänger av datorn, installerar disken fysiskt, startar upp linux och kör fdisk och sedan formaterar hdd'en och sedan är allt klart. Mysigt är det.
